Du var ju min första, min ädlaste brud,
hvarje slag af mitt hjärta var ditt.
I min yttersta stund, när jag beder till Gud,
ditt namn vill jag blanda med mitt.
O, hur lycklig den vän, som skall lefva att se
din glans, du min älskade ö;
men därnäst ingen nåd kan dock himmelen ge
mera skön, än för dig att få dö.”
Moore var af naturen danad till glädje och lycka, icke till ensam strid. “Han var skapad till att, liksom de gamla irländska barderna, sitta hedrad vid höga herrars bord och förkorta tiden för dem med sång.” Strax då han kom till London, mottogs han med öppna armar af whigpartiets ledare, och deras skald blef han också, som i en lång rad af satiriska och humoristiska bref mot Castlereagh, den heliga alliansens furstar och prinsen-regenten afsköt alla pilar, som stodo honom till förfogande i hans outtömliga kvickhets koger. En helt annan bild än denna lyckans gunstling erbjudes oss af en annan skald, som blef Englands störste lyriker, Percy Bysshe Shelley (1792—1822).
Han föddes i en gammal adlig och ansedd familj; hans fader var baronet och ägare af en betydlig förmögenhet, konservativ af renaste vatten och anhängare af det bestående endast på den grund att det bestod. I högsta grad vek och känslig, upprördes Shelley redan i skolan öfver den misshandling, han själf och andra yngre och svagare lärjungar måste tåla från de äldre kamraternas och lärarnes sida. “Utrustad med alla hjärtats och själens gåfvor, af börd, rik, fördärfvade han, liksom af föresats, sitt eget lif, i det han på sitt uppförande öfverflyttade den entusiasm, som han bort bevara uteslutande för sina verser.”. I skolan läste han förbjudna böcker och började bedöma samhället efter det förtryck, för hvilket han därstädes utsattes; det ädelmod, han själf kände, ingaf honom emellertid den tron, att människan vore god och samhället dåligt och att man endast behöfde afskaffa de befintliga institutionerna för att göra jorden till ett “paradis.” Han blef republikan, kommunist, predikade broderlighet och kärlek, och såsom medel att ernå alla dessa vackra saker förordade han afhållsamhet från köttföda och afskaffande af konungar, präster och Gud. Redan i skolan kallades han också för “ateisten Shelley,” ett tillmäle, som sedan skulle följa honom genom hela hans korta lefnad och tjäna till ursäkt för alla kränkningar och smädelser, som tillfogades honom från ett samhälle, hos hvilket religiös och moralisk intolerans var det utmärkande draget, där engelsk cant förde härskarespiran och hans idéer väckte den största förtrytelse. Han förjagades från universitetet i Oxford, utstöttes af sin egen familj, och lordkansleren Eldon förklarade honom ovärdig att öfvervaka hans egna barns uppfostran; slutligen måste han lämna England, af den engelska pressen och kritiken förföljd med ett raseri, som icke kände några gränser för smädelsen.
Under sina resor på kontinenten tillbragte han sin mesta tid under bar himmel, på ständiga seglingar, på Genèvesjön, på Venedigs laguner, på Arno och Serchio och det toskanska hafvet, och liggande i sin båt skref han sina skönaste dikter till naturen, som ingen förhärligat såsom han. Lidelsen för sjön var hans lif och blef hans död. På sin sista resa från Livorno till Lerici öfverfölls han oförmodadt af en häftig storm; hans båt kantrade, och några dagar därefter