anträffades hans lik. En förordning bestämde, att allt, som kastades upp på stranden, skulle brännas, och häraf begagnade sig Byron till att gifva Shelley en grekisk och hednisk begrafning i full öfverensstämmelse med hans panteistiska världsåskådning. “På bålet ströddes rökelse, vin, salt och olja som i det gamla Hellas.” Lågan steg mot skyn och förtärde liket, men egat nog, förblef hjärtat helt. Askan af “Drottning Mabs” och “Cenciernas” skald nedlades vid foten af Cestuspyramiden i Rom, där Shelley i lifvet funnit det så ljuft att hvila.
På sina resor sammanträffade Shelley med an annan landsflyktig engelsk skald, den störste af dem alla, allt sedan Shakespeares och Miltons tid, lord Byron, som med sin gigantiska kraft och sin vilda energi, genom sin demoniska uppresning mot allt hvad kyrklig och politisk reaktion hette, skakade andarne på ett sätt, som nådde långt utöfver hans eget lands gränser, ja, till och med verkade starkare i utlandet än i England och icke obetydligt hjälpte till att dämma den strömning, som utgick från den heliga alliansen. Men då han i stolt själfkänsla slog de förnäma engelska klassernas hycklade respectability i ansiktet och satte sig öfver de traditionella åskådningssätt, som hans landsmän höllo i sådan helgd, krossade han, på samma gång som afgudabilderna, äfven grundvalen för den sedliga ordningen, och för denna svåra skuld måste han plikta; han utstöttes ur sin nation och hela hans inre väsen sönderslets af de smärtsammaste dissonanser.
George Noel Gordon, lord Byron, föddes den 22 januari 1788 af en lidelsefull och olycklig moder, som kort förut lämnat en rå och hänsynslös man, för sitt vilda lif bekant under namnet galne Jack Byron, och ett oroligt blod var också det arf den unge Byron erhöll från både faders och moders sida. Stolt och omedgörlig var han af naturen, och den uppfostran han erhöll af sin moder var af den art, att de ömmaste kärleksbetygelser tidt och ofta omväxlade med de våldsammaste vredesutbrott, och förebråelser för hvad hans fader brutit aflöstes af elaka anmärkningar öfver det kroppsliga lyte, som kastade sin skugga öfver Byrons hela lif. “Med utseende af en Apollo hade han nämligen fötter som en satyr,” och stundom kallade han sig själf med bitter humor för klumpfot. Till stoltheten, lidelsen, melankolien och den fantastiska reslust, som framkallades af resebeskrifningar, hvilka voro hans älsklingslektyr, kom en naiv uppriktighet, som var ett utmärkande drag hos den man, hvars trots blott var en af formerna för hans brinnande sanningskärlek. Vid universitetet i Cambridge, där han företrädesvis ägnade sig åt alla slags kroppsöfningar: rida, simma, dyka, boxas, skjuta, spela cricket och dricka, färdigheter, hvilka han satte en ära i att drifva till fullkomlighet, började dandyn uppspira hos honom, ach på det gamla förfallna herresätet Newstead Abbey förde han med sina kamrater ett vildt svirarelif, under hvars nattliga dryckeslag till traktens fasa hjärnskålen af en gammal hufvudskalle, som Byron hittat och låtit infatta i silfver, fylld med bourgogne, gick omkring bland de till munkar med tonsur, kors och radband förklädda deltagarne. Ur detta plan- och regellösa lif rycktes Byron af en hvass kritik i Edinburgh Review af ett häfte dikter, som skalden 1807 utgifvit. För Byron var denna kritik en utmaning, som dödligt sårade hans fåfänga, men därjämte väckte hans stolthet, och svaret på densamma blef en till ytterlighet häftig satir, i hvilken den tjuguårige skalden lät engelska poeter och skotska recensenter springa gatlopp. Återkommen till England från sin
