första resa till södra Europa, mottogs han af sina kreditorer och hann icke till sin moders sjukläger, innan hon dog. Från sin resa hade han emellertid bland andra dikter medfört de båda första sångerna af Childe Harold, “Ung Harolds pilgrimsfärd,” hvilka nu trycktes. I februari 1812 höll Byron i öfverhuset, där han såsom peer hade säte och stämma, sitt jungfrutal till fördel för den fattiga arbetarebefolkningen i Nottingham, mot hvilken de strängaste åtgärder föreslagits. Med mycket sundt förstånd visade han sina landsmän, att de för tiondedelen af den summa, med hvilken de satte portugiserna i stånd att föra krig, skulle kunna afhjälpa mycket af den gränslösa nöd, som man nu ville tysta med fängelse och galge. Såväl hans tal som hans första dikter gjorde Byron med ens till en berömd
LORD BYRON.
man och Londons lejon, för hvars fötter allt, som var vackrast, finast, mest
bildadt och mest lysande, låg. Det var just dandyväsendets blomstringstid, då
under “beau Brummells” auspicier Londons high-life utvecklade sig med ett
öfverdåd och en lättfärdighet, som påminde om Carl II Stuarts dagar. Bjudningar
och baler, teaterbesök, spel och skuldsättning, kärleksäfventyr, förförelser
och däraf följande dueller var aristokratiens lifsinnehåll. Byron följde med
strömmen. Det var ett lif, uppfylldt af fåfängans triumfer och tomma njutningar,
som fick ett provisoriskt slut genom Byrons giftermål med miss Anna Isabella
Milbanke, enda barnet till en rik baronet, en “kvinna, som var ett dygdemönster, helt
och hållet slafvinna under konvenansen, korrekt och torr, ur stånd till hvarje svag-