detsamma. Så manar han exempelvis i sista sången af “Ung Harolds pilgrimsfärd”:
“Men djärft vi grubbla må — en feghet blott
är afstå från vår rätt att tänka fritt —
den sista, enda tillflykt, som vi fått —
Min är du än. — Fast man från födseln smidt
vår gudakraft i bojor och den tidt
och ofta pinat, spärrat in och motat
ifrån det ljus, som sanningen har spridt
som om dess glans vår själ med blindhet hotat,
det strålar in, när tid och "kunskap starren botat.”
Byron var äfven kärlekens skald, och den har han besjungit i alla dess skiftningar och i alla gestalter från den brottsliga kärleken i “Parisina” till den allt uppoffrande, heroiska kärleken, sådan slafvinnan Myrrha i hans sorgespel “Sardanapalus” känner den, och den rena, omedelbara, skära naturkänslan hos Haydée i Don Juan — måhända en af de ljufvaste skapelser något lands och någon tids poesi framställt. Om kärleken säger skalden i sin dikt “Giaouren”:
“Ja, kärlek är en gnista från
odödlig flamma, är ett lån
från höga himlar, då de syfta
att locka hjärtat mer och mer
ur hvardagsvärldens trånga klyfta.
I bönen vi oss uppåt lyfta,
men kärleken drar himmeln ner;
han är en skymt af evigheten,
som renar hjärtat omedveten,
en stråle af Gud faders sken,
en gloria kring vår själ allen.”
Så kunde den skald sjunga, om hvilken poeta laureatus, affällingen Southey, i vacker biblisk stil skref, att han påminde om Moloch och Belial, men i synnerhet om Satan, och mot hvilken han påkallade regeringens ingripande. Detta skedde icke heller förgäfves. Beväpnad med lagens svärd uppträdde lordkansleren Eldon och förbjöd tryckningen af lord Byrons djupsinniga mystär “Kain,” men förgäfves sökte han utestänga de åsikter, känslor och drömmar, som den landsflyktige Byrons dikter i flammande ord upptände hos ett yngre släkte.
*
Till det allmänna tänkesättets ombildande och införandet af en ny tid bidrog emellertid äfven den stolta rad af uppfinningar, som utmärkte slutet af förra och början af detta århundrade, och hand i hand med dessa uppfinningar gingo förbättringarna i kommunikationsväsendet; kanaler, vägar och järnbroar byggdes, och, liksom i industrien, skulle äfven i kommunikationsmedlen till lands och sjös ångans användande åstadkomma en fullständig omstörtning.
Resor voro ännu under de tre första årtiondena af detta århundrade förknippade med icke ringa kostnad, besvär och tidsspillan. Varor måste till lands fraktas med forbönder och utsattes naturligtvis för alla de risker att taga skada, som dåliga vägar, olyckshändelser med vagnar och hjul och körsvennernas vårdslöshet och bristande nykterhet hotade. För passagerares befordran funnos postdiligenserna att tillgå, men förmögnare personer föredrogo likväl att, i synnerhet för en längre resa, förskaffa sig egna vagnar. Den snillrike engelske författaren John
