sig deras rättigheter, åtager han sig följaktligen också deras skyldigheter; han är i sin ordning och för sin person militär. Om han dädanefter födes till valman, födes han också till värnpliktig; han har åtagit sig en förbindelse af nytt slag och af oändlig betydelse, staten, som först endast hade fordran på hans egendom, har nu fordran på hans lemmar och finner alltid skäl till förevändningar att göra sin fordran gällande. Under den hotande invasionen eller de af denna framkallade lidandena gick folket in på att betala denna statens fordran på dess lemmar; det trodde den vara tillfällig och temporär. Men efter segern och freden fortsätter dess regering att påyrka densamma, och den blir slutligen beständig. Detta förutsåg man icke 1789; då konstituerande församlingen gjorde folket till suverän, lät detta församlingen hållas; det visst icke, hvartill det förband sig, det trodde icke, att en så stor fordran utställdes på det. Men då det undertecknade samhällsfördraget, underskref det densamma, och 1793 förföll den; konventet dref in den, och sedan kom förste konsuln och kejsaren och reglerade den. Dädanefter är hvarje fullväxt och frisk manlig individ skyldig denna blodskatt; inga undantag äro tillåtna från militärtjänsten; och de unge män, som nått den stadgade åldern, draga sitt nummer vid utskrifningen och marschera i den ordning deras nummer föreskrifva.”
Dock med vissa inskränkningar och undantag. Redan under direktoriet hade lagen befriat de unga gifta männen och änklingar eller frånskilda, som voro fäder; förste konsuln befriar äfven den värnpliktige, som har en broder i den aktiva armén, den, som är ende sonen åt en änka, den, som är äldst af tre fader- och moderlösa syskon, den, hvars fader vid sjuttio år lefver af sina händers arbete: alla dessa äro familjeförsörjare. Till dem komma ytterligare alla unge män, som inträda i hans tjänstemannamilis, i hans kyrkliga milis och i hans universitetsmilis, lärjungarne i normalskolan, ignorantinbröderna, prästvigde seminarister, mot det att de tjäna honom, somliga under tio år, andra hela sin lefnad under en strängare eller nästan lika sträng disciplin som den militära. Slutligen tillåtes eller införes friköp genom enskild öfverenskommelse mellan en utskrifven värnpliktig och dennes frivillige ersättningsman. Staten har ingenting emot ett dylikt utbyte, hvaraf den icke lider något men, utan tvärtom stundom har vinst. Ersättningsmännen skola ha en “stark hälsa och kraftig kroppsbyggnad” samt den nödiga längden; som de vanligen äro fattigare än dem, de skola ersätta, äro de också mera vana vid umbäranden och mödor, och som de flesta dessutom ha kommit till manlig ålder, lämpa de sig också bättre för tjänsten; är ersättningsmannen en gammal soldat, är denne dubbelt så mycket värd som den nyss utskrifne värnpliktige, som aldrig burit ränsel och bivuakerat i fria luften.
“Genom denna anordning vinnes dessutom ytterligare den stora fördelen, att den civila staben åt sig räddar sina blifvande rekryter; från nitton till tjugusex år pläga det stora och fruktbärande fredliga arbetets blifvande ledare och befordrare: lärde, konstnärer eller skriftställare, jurister, ingeniörer och läkare, handels- och fabriksidkare, erhålla och förvärfva sin högre och speciella uppfostran, uppfinna och utarbeta sina förnämsta idéer, utbilda sin originalitet eller sin duglighet; om man beröfvar begåfningen dessa fruktbringande år, hejdar man dess tillväxt midt i dess fullsaftighet och kväfver de civila gåfvor,
