som äro icke mindre nödiga och dyrbara för staten än de militära. — Omkring 1804 undgår, tack vare friköpslagen, på landet en utskrifven värnpliktig på femton, i städerna en på tio det påtvungna ödet att sålunda förkväfvas; 1806 växlar priset på en ersättningskarl mellan 1,800 och 4,000 francs, och som kapitalen ännu äro sällsynta och bristen på kontanta penningar är ännu större är detta en ganska stor summa. Det är således den rika eller förmögnare klassen, med andra ord de mer eller mindre bildade, som friköper sina söner, och man kan räkna på, att den skall gifva dem en mer eller mindre fullständig uppfostran. På detta sätt hindras staten från att skära all sin säd, medan den ännu är grön, och bevarar en plantskola af undersåtar, bland hvilka samhället skall finna sin nästa valda uppsättning.” På detta sätt mildrad, är militärlagen visserligen hård, men kan dock fördragas; såsom vi skola se, skall den dock icke länge hålla sig inom dessa rimliga gränser.
Till finansernas och försvarets ordnande sluta sig värdigt förste konsulns åtgärder för att förbättra kommunikationerna och åter organisera undervisningsväsendet, hvilka båda grenar af förvaltningen fått ohjälpligt förfalla.
Om landsvägarne afgaf statsrådet Fourcroy en berättelse, som är alltför betecknande, för att icke ett och annat ur densamma förtjänade anföras. På en sträcka af 350 lieues, som han bereste, fann han sålunda fyra femtedelar af vägen i nästan fullständigt förfall. “De allmänna landsvägarne,” säger han, “äro nästan öfver allt förstörda och stenarne spridda, krossade eller sprängda, i deras ställe finnes endast gyttja; djupa fåror sönderslita kors och tvärs vägen och äro ändå icke dess farligaste del; gropar af flera meters omfång och djup, täckta af lös jord, som döljer dem, bilda talrika afgrunder, i hvilka vagnarne nedstörta, om kuskar och förmän icke noga känna deras läge, så att de kunna undvika dem, hvarför det också är mycket vanligt att finna kärror och vagnar, som antingen stjälpt eller ock sjunkit ned så djupt, att man formligen måste gräfva upp dem, hvilket naturligtvis gör vägen ännu sämre och tvingar till att spänna före dubbelt antal hästar eller också flera oxar. Till allt detta komma instörtade broar, sönderbrutna ledstänger, instörtade dammar och stora vattenpussar, som bildat sig i hvarenda grop och oafbrutet underminera vägen. Detta är orsaken, hvarför handeln står stilla, varuprisen stiga och många orter icke ens kunna förses med lifsmedel. Jag har sett formännen ur stånd att färdas annorlunda än i karavaner på 7 eller 8 man, med 6 till 8 starka hästar för hvarje vagn, huru de körde efter hvarandra och ömsesidigt lånade hvarandra sina hästar för att draga upp vagnarne ur de fördjupningar, i hvilka de fastnat; jag har sett, huru ogärna de betalade vägpenningar — då de länge måste hålla framför en vägbom och på dess andra sida sågo det ställe, där deras vagnar på nytt måste köra fast; på många ställen såg jag med smärta fraktvagnar och kärror lämna vägen och på sträckor af 100 till 200 m. köra öfver de odlade åkrarne, på hvilka hvar och en bröt sin väg och stycke för stycke förstörde jordbruksegendomen. Sex gånger har min egen vagn gått sönder och vållat mig en tidsspillan af halfva dagen för att få den reparerad af oskickliga handtverkare, och elfva gånger har jag måst låta hämta oxar för att draga upp den ur dyn, i hvilket den sjunkit ned till öfver halfva hjulen.” Enligt Fourcroys åsikt skulle
