Det fanns 46 valdistrikt, som hade mindre än 50 valmän, 19 med mindre än 100, 46 med mindre än 200, och 204 rotten boroughs, d. v. s. afsigkomna eller tillbakagångna köpingar, af hvilka två endast bestodo af två hus hvardera, voro representerade i underhuset. Hertigen af Norfolk förfogade öfver 11 platser, lord Landsdale öfver 9, och om grefskapet York, som tillhörde Englands tätast befolkade delar, sade man skämtande, att dess representanter utnämndes i lord Rockinghams matsal. I Irland delade det protestantiska prästerskapet herraväldet öfver valen med godsägarne, och städernas representanter valdes af magistraterna, hvilka åter i sin ordning kompletterade sig själfva. Den privilegierade klass, som på detta sätt uteslutande hade den politiska makten i sina händer, förstod förträffligt att med dess tillhjälp förskaffa sig materiella fördelar, rikliga pensioner, högt aflönade sinekurer, rang och ämbeten. För den skull voro också platser i underhuset starkt efterfrågade; de såldes och köptes som teaterbiljetter, och äfven de bästa sågo intet orätt i, att ägaren af en borough sålde en plats i parlamentet för 10,000 pund sterling eller att bestickning och våld allmänt utöfvades under valen, som stundom kunde räcka hela veckor.
Naturligtvis måste de olägenheter, ett sådant tillstånd medförde, göra sig kännbara på ett desto obehagligare sätt, ju större de framsteg voro, som gjordes på det offentliga lifvets alla områden. I parlamentet icke representerade storstäder kunde icke annat än med förtrytelse se, huru förfallna byar i deras närhet sände sina två medlemmar till underhuset, och småningom vaknade man till full insikt om huru viktigt det vore, att äfven det öfriga folket hade större andel i representationen. Ett antal yngre liberale höjde också parlamentsreformens banér, men tills vidare förmådde lord John Russell endast genomdrifva, att 1821 den fullständigt förfallna köpingen Grampound i Cornwallis beröfvades sin rätt att välja medlemmar till underhuset, och denna rätt öfverflyttades enligt öfverhusets beslut på grefskapet York, men icke på staden Leeds, såsom underhuset velat.
Då Irlands union med England genomfördes, hade det också varit Pitts mening att frigöra katolikerna från de inskränkningar i deras borgerliga ställning, hvilka uteslöto dem från politiska rättigheter. Hvarje förslag, som gick ut på denna katolikernas “emancipation,” rönte emellertid hos det engelska öfverhuset afgjordt motstånd, och detta kunde icke brytas förrän tillståndet i Irland blifvit sådant, att ett borgerligt krig började kasta sina dystra skuggor framför sig.
Allt ifrån Cromwells tid befann sig i Irland nästan all jordegendom i den engelska aristokratiens händer, och medan dess rikaste medlemmar nästan aldrig satte sin fot på den “gröna ön,” lefde de katolska irländarne, som utgjorde sju åttondelar af befolkningen, såsom deras förpaktare så godt som rättslösa och prisgifna åt sina husbönders godtycke. I smuts och armod odlade de åt dem den jord, till hvilken deras förfäder och klansmän varit ägare, och måste dessutom betala tionde till den hatade kätterska högkyrkan, medan deras egna präster utan minsta understöd af staten nödgades dela deras egen usla lott. Fattigdomen var sådan, att af sju millioner invånare lefde 1825 en million af tiggeri stöld och rof. Mot protestanterna, som för att stärka sitt välde på ön upprättat orangisternas hemliga loger, stodo hemliga irländska föreningar, sådana som
