organiserades. Marmonts belägenhet blef under loppet af den 28 juli allt mer betänklig; han själf var obeslutsam, hans trupper omgåfvos på alla sidor af regelrätt byggda barrikader; från alla fönster hälsades de af en häftig gevärseld, och själfva visade de ingen lust att strida. Förgäfves underrättade marskalken konungen i bref om ställningens allvar; han erhöll endast intetsägande svar att koncentrera sig och afvakta nya order. Ehuru fönsterrutorna skallrade af kanon- och gevärselden, var man vid hofvet utan bekymmer, och till och med underrättelsen, att trikoloren vajade på Hôtel de Ville och Notre Dame, förmådde icke rubba konungens beslut att upprätthålla ministären Polignac och ordonnanserna. Den 29 juli utbröt gatustriden med förnyad häftighet, och Marmont måste med sin försvagade styrka lämna största delen af Paris i de upproriskes händer och koncentrera sig i Louvren och Tuilerierna. Vid underrättelsen härom sade Talleyrand, i det han såg på den präktiga pendylen i sin salong: “Den 29 juli klockan 12 och 5 minuter har Bourbonernas äldre linje upphört att regera öfver Frankrike.”
I S:t Cloud låter Carl X omsider förmå sig att sammankalla ett ministerråd. Men medan det öfverlägger, ingår underrättelse, att två linjeregementen öfvergått till de upproriska och att Marmont måst utrymma Louvren och Tuilerierna samt draga sig tillbaka till triumfbågen; i Paris var det förbi med konungens myndighet.
Sedan gatustriden väl utkämpats af arbetare och studenter och trupperna fördrifvits, hade äfven medelklassen fattat mod till att öfvergifva den tillbakadragna hållning, den dittills iakttagit, och bemäktiga sig rörelsens ledning. Hos bankiren Laffitte samlade sig flera deputerade och beslöto att återställa nationalgardet och tillsätta ett utskott, för hvars myndighet den själfgjorda provisoriska regering, som installerat sig i Hôtel de Ville, måste vika. Laffitte talar redan om en dynasti Orléans, och ett af Thiers och Mignet författadt plakat fordrar Carl X:s afsättning och förordar hertigen af Orléans, som under trikoloren fäktat vid Jemappes.
Redan den 29 juli låter Talleyrand hälsa hertigens energiska och äregiriga syster, madame Adelaide, och säga: “Hertigen af Orléans måste vara här i morgon; han får icke antaga annan titel än af konungarikets generallöjtnant, hvilken tillerkänts honom; resten går sedermera af sig själf.” Samma meddelande kommer från Laffitte. Hertiginnan ryggade emellertid tillbaka för tanken att beröfva sin familjs välgörare tronen, men hennes modiga svägerska förmådde sin broder att bifalla den gjorda framställningen. Klockan half tolf på aftonen anlände hertigen till Palais Royal med trefärgadt band på hatten, men bedyrade för hertigen af Mortemart, som fått Carl X:s uppdrag att bilda ett nytt kabinett i Polignacs ställe, att “han endast lydde af nödtvång och hellre skulle låta hugga sig i stycken än mottaga kronan.” Den proklamation, i hvilken han förklarade sig mottaga uppdraget att vara rikets generallöjtnant, innehöll emellertid äfven löftet, att trikoloren skulle återställas och kamrarne inkallas den 3 augusti, samt slutade med orden: “Hädanefter skall chartan vara en sanning!”
Åtföljd flera deputerade, begaf sig hertigen därefter till häst till Hôtel de Ville i ett oordnadt tåg, som måste bana sig väg genom upphetsade folkhopar och öfver en mängd barrikader, och här ingicks i själfva verket, om icke i
