uttryckliga ordalag, pactum mellan det af revolutionens högste ledare, Lafayette, representerade folket, och rikets generallöjtnant. Båda omfamnade hvarandra under mängdens jubel; utskottet nedlade sin verksamhet och aflöstes af en provisorisk ministär, på samma gång Lafayette utnämndes till öfverbefälhafvare för samtliga nationalgarden.
Under tiden hade Carl X, som icke längre ansåg sig säker i S:t Cloud, begifvit sig till Rambouillet, dit hertigen af Angoulème äfven förde de trupper, som ännu förblifvit trogna. Härifrån sände konungen hertigen af Orléans bekräftelse på hans utnämning till rikets generallöjtnant och sitt bifall till kamrarnes sammankallande. Detta försatte hertigen i stor förlägenhet, men på Laffittes inrådan tillbakavisade han bekräftelsen af det skäl, att hans utnämning grundade sig på folkviljan. Konungen afsade sig därpå tronen och dauphin, hertigen af Angoulème, sin rätt till tronföljden till fördel för den tioåriga hertigen af Bordeaux och underrättade generallöjtnanten om detta steg, på samma gång han uppmanade honom att öfvertaga regentskapet för den omyndige konung Henrik V.
Då tillfälle sålunda bereddes hertigen af Orléans att fatta ett stort beslut, visade han sig lågsinnad och oförmögen att motstå frestelsen; och för att lista sig till en krona, som aldrig skulle sitta säkert på hans hufvud, svek han tro och heder och nedlät sig till ett bedrägeri för att vinna henne. Han gaf Carl X ett lugnande svar och försäkrade de främmande sändebuden, att han icke skulle förlora hertigens af Bordeaux rättigheter ur sikte. Men då han den 3 augusti meddelade kamrarne Carl X:s tronafsägelse, förteg han, att denna afsägelse skett till förmån för sonsonen.
Med högtidlig långsamhet och med iakttagande af den strängaste etikett anträdde, under betäckning af 1,200 man, den gamla monarkiens liktåg färden till Cherbourg, där den afsatte monarken med sin familj den 16 augusti gick ombord på ett amerikanskt fartyg för att resa öfver till ön Wight. Carl X nedsatte sig därefter först i Prag och sedermera i Gräz, där han afled den 6 november 1836. Ministern Polignac, som sökt fly, greps, trots sin förklädnad, i S:t Lo; fängelset måste skydda honom för folkets raseri.
Icke såsom “Filip VII, konung af Frankrike,” utan under namn af "Ludvig Filip, fransmännens konung” uppsteg hertigen af Orléans på tronen och aflade den 9 augusti inför kamrarne ed på den i liberal anda “upplappade” chartan. Men Chateaubriand uttalade de profetiska orden, att de gamla demokraterna icke kommit längre än de oläraktiga rojalisterna och att, då de proklamerat våldets rätt, måste de också bevara den och finge icke beklaga sig, om de förlorade den, och Royer-Collard, som under hela restaurationen varit chartans outtröttlige försvarare och förkämpe, sade: “Äfven jag tillhör segrarne, men segern är ganska sorglig.”
