och mänskosläkter
och verk och dagar,
som böljor, hvälfva sig för min fot,
tills sista böljan där lagt sitt knot.
Min hand blott vinkar — och jorden sopas:
allt lefvande till det rummet far,
där intet öra hör namnet ropas,
och ingen tunga sig rör till svar.
Min fot lustvandrar —
och stjälper troner;
och Alexandrar,
Napoleoner,
de herrar forne i höga loft,
de äro vordna en handfull stoft.”
Den tredje skalden af betydenhet, hvilken liksom Tegnér och Wallin tillhörde “neutrernas” krets, var Franzén.
Franz Mikael Franzén, född 1772 i Uleåborg i Finland, där hans fader var trävaruhandlare, blef först professor vid Åbo akademi och, sedan han öfverflyttat till Sverige och därstädes bosatt sig, 1824 kyrkoherde i Klara församling i Stockholm. Under tio års tid var han därjämte sekreterare i Svenska akademien, till dess att han 1834 blef biskop i Hernösand, där han afled 1847. Mest bekant och älskad var han för sin prisbelönta sång öfver Creutz och sin vackra dikt “Människans anlete,” men i synnerhet för sina “sånger till Selma” äfvensom för sina psalmer, i hvilka en mild, fridfull stämning råder. Såsom Svenska akademiens sekreterare författade han en hel rad utmärkta minnesteckningar.
Den rörelse, som i Tyskland ursprungligen utgått från Novalis, men därefter i så hög grad befordrades af bröderna Schlegel, skulle också sträcka sina verkningar till Sverige och äfven där framkalla en nyromantisk motsats mot förra århundradets rationalism och den akademiska lagbundenheten i vers och prosa. Liksom i Tyskland sattes känslan och fantasien åter i högsätet, ur hvilket “förnuftet” och “upplysningen” fördrefvos. Drömmen och äfventyret blefvo poesiens innehåll; “Fågel blå” och “Lycksalighetens ö” voro ämnen för sången, och i den senare säger den svenska nyromantikens yppersta skald:
“O, gåfves det en trolldom,
som dränkte all vår nakna verklighet
så djupt i drömbildsvärldens ocean, '
att ingen brygga nådde från vår jord
till diktens evigt sommargröna ö — —
Jag skulle genast för hvad pris som helst
förbyta mot ett sådant drömmeri
mitt vaka lif.”
Troget följande sina tyska lärmästares föredömen började äfven de svenska anhängarne af nyromantiken en strid mot de gamla skolorna och riktade de häftigaste angrepp mot representanterna för den gustavianska tidens franska och klassiska smakriktning.
