bli dyra, att man därvid ryser,
så — för att på en gång bo husfritt och med stat,
kvitterar jag i höst den vindsvrå, som mig hyser,
och flyttar in, vill Gud, i någon grann sonat,
i glad förväntan, att den fryser.”
Äfven i sin dikt “Den nya kolonien” vände sig Leopold med skämtets udd mot den nya skolan, och kvicka inpass kommo från J. M. Stjernstolpe (1777—1831), utmärkt öfversättare bland annat af Cervantes Don Quixote, och Valerius. I “Markalls sömnlösa nätter” angrepo därpå åter de fosforistiska författarne Leopold och läto Thorild uppträda mot Polyhistrio med följande ord:
“Jollrets öfverste drott! Begråt nu din kantrade kvickhet!
krossande står förståndet dig när och döden den svarta!”
Han afskjuter därpå en pil af prustrot, så att Polyhistrio börjar nysa, hvarvid hans hjässa spricker och en loppa hoppar ut genom remnan.
“Markalls sömnlösa nätter” hade i själfva verket till författare en hel komité, af hvilken Hammarsköld, Atterbom, Sondén, Livijn, Dahlgren med flera voro medlemmar och som höll sina sammanträden i “Speluntan” eller “Polyfems grotta,” såsom den kallade källaren “Hamburger börs” vid Jakobs gata. Markall föreställdes vara Wallmarks fylgia eller vålnad.
Wallmark blef emellertid icke svaret skyldig, utan försvarade sig med kraft och ihärdighet, än med skämt, än med allvar, och fick därtill hjälp af skalden “Vitalis,” Erik Sjöberg (1794—1828), sedan denne brutit med Palmblad och hans krets. “Markalls sömnlösa nätter” skulle emellertid bli det satyrspel, som afslutade striden. Redan vid julen 1820 hade Atterbom bjudit handen till försoning i sitt “Fridsrop,” där han bland annat säger:
Tallöst är ju i gåfvor och art, som det vingade släktet,
skaldernas, därför så rikt klingar naturens konsert.
Örnen åt solen flyr och dufvan klagar i skuggan,
näktergalen förstår rosen och kärlekens dröm,
Fenix på doftande bål afhöljer sig konungaskruden,
lärkan, ett jollrande barn, kvittrar sin morgon och dör.
Ingen dock klandrar hvarann för näbbens och vingarnes mångfald,
själfva den ringaste gök äger sin kraft, sitt behag.
Bildom då eladt hvad oss Himmelen stänkt i syskonlik endräkt.
Stort den som nerv har därtill, täckt, den som svagare är.”
Dyningarna fortgingo visserligen ännu en tid efter stormen, men striden kunde dock anses väsentligen bilagd med utgången af år 1821. Mycken onödig bitterhet hade under densamma gjort sig gällande å ömse sidor, och den hade fortgått “med lika mycken stel ensidighet från ena som omogen förhäfvelse och bizarr lek med ord och åsikter å den andra sidan.” Slutligen “flyttade den nya skolan in uti den gamla,” såsom Tegnér sade, då Atterbom 1840 invaldes i Svenska Akademien, där Tegnér hälsade honom välkommen med orden:
