Erik Gustaf Geijer, född den 12 januari 1783 på Ransäter i Värmland, är måhända den bästa representanten för sin tids filosofisk-historisk-romantiska anda och har mer än någon annan författare och lärare såsom “en af tidehvarfvets främsta kulturpersonligheter gått i spetsen icke allenast för Uppsala universitets ungdom, utan äfven för en god del af det samtida Sveriges bildning.” I främsta rumnict historieforskare, omfattade han likväl med sitt snille och sin verksamhet det humanistiska vetandets flesta områden; skald och lycklig tonsättare på samma gång som skriftställare i sociala frågor, sammansmälte han i sin person, ehuru han egentligen icke var fosforist, de nyromantiska lärorna med den nationella götiska stämmingen.
Det var också på Geijers bedrifvande som götiska förbundets tidskrift “Iduna” kom till stånd, och denna tidskrift, som med 10 häften utkom från 1811—1824, innehåller också många bidrag af hans hand. Till dem höra sålunda de bekanta skaldestyckena “Vikingen,” “Manhem,” “Den sista skalden,” “Den sista kämpen” äfvensom prosauppsatser, bland andra “Några betraktelser i afseende på de nordiska myternas användande i skön konst.” Anledningen till denna uppsats var ett pris af 50 dukater, som en onämnd person — envoyén Silfverhjälm — 1817 tillställde förbundet “att användas såsom belöning och uppmuntran för dem bland Sveriges och Norges konstnärer, hvilka ur den nordiska mytologien hämtade ämnen för sina framställningar i bildande konst.” I sin uppsats varnade Geijer för alla öfverdrifter i götisk anda i dessa framställningar och uttalade till och med sitt tvifvel på lämpligheten af de nordiska myternas användande i konsten. Täflingen fortgick emellertid, och framför allt rönte Fogelbergs gudabilder Odin, Thor och Balder mycket bifall.
Liksom för Tegnér, hade det också blifvit klart för Geijer, att götiskhetens beundran för den nordiska forntidens lif, seder, tänkesätt, sagor i litteratur och konst lätt föranledde öfverdrift och ensidighet, och att det för öfrigt icke heller var möjligt att lägga fornnordiska tänkesätt till grund för svensk bildning och samhällsutveckling. På samma gång Geijer sålunda förverkligade götiska förbundets högsta syften, gick han för den skull äfven utöfver förbundets gränser, då han började “Svea rikes häfder,” detta bredt anlagda, på en omsorgsfull kritik af källorna hvilande, storartade verk, hvilket emellertid endast skulle förbli ett brottstycke, men detta oaktadt vittnade om fullmogenheten hos sin författares snille.
Geijer blef 1799 student i Uppsala och debuterade på den litterära banan med ett “Äreminne öfver Sten Sture den äldre,” som erhöll akademiens stora pris. Efter några år af ovisst famlande, hvarunder han “sökte sig själf,” och efter en resa till England, som icke skulle bli utan inflytande på utvecklingen af hans sociala och politiska åsikter, blef han docent i historia och skref nu sin andra prisskrift, likaledes belönad med första pris af Svenska Akademien, i hvilken skrift han med kraft och skärpa vänder sig mot upplysningstidehvarfvets åskådningssätt, framför allt mot dess nyttighetsdyrkan, och med värma häfdar inbillningskraftens rätt och betydelse för konsten och poesien, uppfostran och religionen. Vid denna tid infaller också Geijers största produktivitet såsom skald, och bland de stycken han lämnade “Poetisk kalender” för åren 1814—1820 märkas i första rummet hans stämningsfulla visa “Den lilla kolargossen” och hans härliga kör på
