öfverskott. Det nya universitetet kan sålunda sörja för sig själft, och allt hvad staten gifver det såsom en verklig gåfva i klingande mynt utgör icke mer än 400,000 francs årligen, eller något mindre än hvad collège Louis le Grand ensamt erhöll före 1789.”
Jämte den fasthet, som förste konsuln redan från första stund förlänade sina inrättningar till undervisningens befrämjande och som bevarat deras grundvalar i allt väsentligt orubbade under hela århundradet, gaf han dem med det samma den ensidiga uppgiften att endast och allenast tjäna statens, d. v. s. hans eget intresse. Undervisningen i mellanskolorna gick hufvudsakligen ut på de klassiska språken och matematik, hvarjämte en fullständigt militärisk organisation infördes i dem. Redan vid denna tid hade Bonaparte också för afsikt att af skolornas och universitetets lärare och förvaltningspersonal bilda en solidarisk korporation, som lifvades af en egen kåranda, men på samma gång, liksom en armékår, underkastades den strängaste disciplin och den noggrannaste uppsikt från regeringens sida samt dessutom måste böja sig under den till ytterlighet drifna centralisation, som redan härskade i alla förvaltningsgrenar och gjorde dem till blotta verktyg i statschefens hand. Denna tanke kom emellertid först senare, under kejsardömet, till utförande i samma mån universitetets organisation hann genomföras, men likformigheten i undervisningsväsendets mekanism drefs då också till den höjd, att universitetets stormästare, de Fontanes, vid ett tillfälle kunde se på sin klocka och beundrande utbrista: “Vid denna timme, kl. åtta och fem minuter dikteras samma latinska tema i samtliga colleges i Frankrike!”
Till alla dessa anordningar sluter sig värdigt den verksamhet Napoleon, både som förste konsul och kejsare, utvecklade för ordnandet af rättsskipningen och lagstiftningen. I detta afseende fullgjordes under århundradets första årtionde ett verkligt storverk i Frankrike, i det en civillag för hela riket utarbetades på Bonapartes bedrifvande, i det han återupptog en redan 1791 framställd plan och öfverlemnade dess förverkligande åt Tronchet, Portalis, Bigot de Préameneau och Maleville, hvilka efter inhämtande af de högsta domstolarnes utlåtande framlade sitt förslag för statsrådet, som därpå granskade detsamma under förste konsulns lifliga deltagande i öfverläggningarna. I lagstiftande kåren framställdes emellertid åtskilliga invändningar mot förslaget, som för den skull återtogs och efter några ändringar åter framlades och antogs i sin nya form. Lagverket offentliggjordes den 30 ventôse år XII (den 21 mars 1804) under namn af “Code civil des Français,” hvilket efter kejsardömets införande förändrades till “Code Napoléon.” Samtidigt företogs en reform af hela den borgerliga rätten äfvensom straffrätten och processförfarandet, så att under de nästföljande åren ytterligare fyra lagböcker: civilprocessordningen, handelslagen, straffprocessordningen och strafflagen, “Code pénal,” kunde offentliggöras.
De stora förtjänster, som utmärka “Code Napoléon” och som bestå i dess klara och kortfattade språk, dess systematiska reda och logik och dess stränga genomförande af allas likhet inför den borgerliga rätten utan anseende till stånd, namn, rang eller trosbekännelse, ha beredt “Code Napoléon” dess stora anseende och låtit den framstå som ett mönster i lagstiftning. Utom i Frankrike infördes den i flera af de stater, Napoleon eröfrade, och bästa beviset på
