största uppseende och af Tegnér rubricerades såsom “det nedrigaste och dummaste han på länge hört omtalas” samt för öfrigt framkallade allmänt ogillande, ville man påtagligen komma åt den schellingska filosofien, som Geijer på denna tid omfattade. Den synliga handen var hofkansleren af Wetterstedt, men man gissade med större sannolikhet på Matthias Rosenblad såsom anstiftare. Var han detta, visade, vid detta tillfälle åtminstone, denne högt prisade ämbetsman större nit än förstånd, och till och med schellingianismens bittraste motståndare i Uppsala, Samuel Ödmann förklarade, att han icke ville göra Geijer till kättare och skulle uppriktigt glädja sig åt hans frikännande. Åtalet var farligt nog och skulle, för den händelse Geijer fällts, ha tvungit honom att dela Thorilds öde och gå i landsflykt, och härpå var familjen också beredd. Till lycka för Sverige frikände juryn Geijer under studentkårens oändliga jubel, och Geijer förklarade sig nu besluten att “slå sig på realia och skrifva historia.”
Då Geijer återvände till historieskrifningen, upptog han sitt arbete i förandradt skick. Hans stora verk “Svea Rikes häfder” förblef visserligen afbrutet just då “historien löser sig ur sagans älskande armar,” men i stället gaf han sitt fosterland “Svenska folkets historia,” ursprungligen afsedd för den stora Heeren-Ukertska samling af de europeiska staternas historia, hvilken fortgått ända till senaste tiden.
Äfven detta verk, som dock i tre delar fullföljdes till och med drottning Christinas tronafsägelse, förblef ofullbordadt, men vid detsamma är Geijers namn som historieskrifvare företrädesvis fäst; det förenar också “häfdaforskarens kritiska skärpa, tänkarens djup och skaldens konstnärsskap.” Minst tilltalades Geijer af arkivstudier, ehuru hans arbete vittnar om både vidsträckta och samvetsgranna sådana, hvilkas resultat som oftast nedlagts i de utmärkta och rikhaltiga noter, som ledsaga arbetet och gifva det ett så högt kulturhistoriskt värde. Hans lifliga sinne gjorde det svårt för honom att binda sig vid vissa bestämda arbetstimmar. “Jag kan ej vara dagsverkare, får jag ej omväxla göromål, är det slut med mig.” Pianot afbröt sålunda ofta arbetet, och själf sade Geijer, att han vid detta löst många svåra problem.
Om sitt sätt att betrakta historien säger han, att han endast intresseras af det mänskliga däri, af karaktärer, seder, lagar, samhällsförhållanden: “Det mänskliga samhället i alla sina likheter och olikheter under särskilda odlingsgrader och omständigheter har alltid varit mitt älsklingsämne.” På detta sätt blef “det mänskliga, d. v. s. personligheten,” hufvudsak för honom, och ur denna synpunkt, säger prof. Warburg, betecknar hans ofta anförda ord att “Sveriges historia är dess konungars” den ledande grundtanken i hans arbete.
Geijer hade börjat såsom till sin politiska öfvertygelse konservativ, ja till och med ultra-konservativ. Hans skarpa blick för verkligheten i förening med djupare historiska forskningar kunde emellertid icke annat än inverka omdanande på hans öfvertygelse och i hans politiska liksom i hans poetiska och filosofiska uppfattning vålla en allt större förändring. Han befann sig för den skull i en jämt fortgående utveckling, som slutligen skulle förmå honom att öfvergifva ultraismen och den historiska skola, hvars auktoritet han så länge varit. “Genom historiska studier afföll han från den historiska skolan,” förklarade han, och i förkänslan af den enslighet, som väntade honom efter sitt affall, var det, som han själfva nyårsdagen 1838 skref sin lika stämningsrika som förtröstansfulla dikt:
