"Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida haf.
Stjärnhvalfvet öfver honom lågar,
under gapar hemskt hans graf.
Framåt! Så är hans ödes bud,
men i djupet bor, som uti himlen, Gud.”
Geijers affall väckte hos många af hans gamla meningsfränder och vänner den djupaste förbittring. “Utan sinne för den inre utveckling och det allt klarare omdöme, som med omotståndlig makt dref den genomärlige Geijer till att öppet uttala sina förändrade åsikter, tillskref man från vissa håll denna förändring mindre rena bevekelsegrunder eller sökte anledningen till dem i ostadighet och ett ombytligt lynne,” ja, Israel Hvasser gick i sitt hjärtas enfald så långt, att han tillskref Geijers affall “patologiska orsaker,” han, som i grunden aldrig — så läkare han än var — riktigt förstått hvad patologi är. Tegnér ensam framhöll saken såsom ett “kanske nödvändigt naturfenomen.”
Från den liberala sidan hälsades Geijers förklaring naturligtvis med jubel, men Geijer delade dock aldrig den inom den tidens liberalismen rådande antimonarkiska stämningen, hvilken dessutom syntes honom alltför demokratisk och radikal. Sitt sinne för händelsernas sammanhang och följdriktigheten i deras utveckling förnekade han aldrig, och de uppsatser och uttalanden om tidens frågor, hvilka förskrifva sig från hans sista liberala skede, utmärka sig också för de djupsinniga och utmärkta historiska utredningar, på hvilka Geijer slutligen grundar sina omdömen. I den af honom själf allena 1838 och 1839 utgifna månadsskriften “Litteraturbladet” gaf han uttryck åt sina förändrade åsikter och förklarade, att “alla den nyare tidens samhällsproblem äro af en så sammansatt art, att de ligga oändligt öfver den enskildes verksamhet.” Med sin skärf skulle han dock bidraga, och sålunda uppstodo hans uppsatser om läroverksfrågan, representationsfrågan, fattigvårdsfrågan m. m., hvilka innehålla så betydelsefulla uppslag.
Som akademisk lärare fortsatte Geijer emellertid sin verksamhet, om också icke längre häfdaforskningen blef förnämsta föremålet för densamma. “Människans historia” var ett af de ämnen, åt hvilka han ägnade sina föreläsningar 1841—42, och “den europeiska odlingens hufvudskiften” utgjorde hans föreläsningsämne under hösten 1845. Sjuklighet nödgade honom att afbryta undervisningen; en vistelse vid en af utlandets badorter återskänkte honom icke de brutna krafterna, och ett svårt hjärtlidande manade ödesdigert till ro. Bosatt i Stockholm, forsatte han emellertid ännu förarbetena på de stora verk, som utgjort hans mannakrafts lycka och ära, då han den 23 april 1847 skattade åt förgängelsen och i kretsen af de sina och några bepröfvade vänner drog sin sista suck.
Utan att egentligen tillhöra någon viss skola lefde samtidigt med de i det föregående omtalade stora skalderna och författarne flera diktare och skriftställare, hvilka hvar i sin stad bidrogo till att göra Carl XIV Johans tidehvarf till den svenska sångens guldålder.
Bland dessa diktare märkes den rikt begåfvade Erik John Stagnelius, “en af Sveriges djupaste, mest ursprungliga skaldenaturer,” född på Öland 1793, död 1823, romantiker till sitt skaplynne, längtansfullt trånande från det jordiska till en öfversinnlig värld, men på samma gång förlänande den mest glödande jordiska sensualism djärfva och lidelsefulla uttryck. Tyst och sluten, plågad af ett svårt
