lopp betraktade Bosio honom såsom sin skickligaste lärjunge. Sina skolstudier afslutade han därpå med några månaders modellritning hos målaren Guérin. Om denna sin lärotid säger Fogelberg själf: “Odugligheten, okunnigheten och egenkärleken, förenade med det mest pestifierande smicker, ha gjort oss till manierade, okunniga och egenkära gossar om trettio år och därutöfver. Utrustade med dessa egenskaper vid en ålder, då ungdomen redan är förbi, lifligheten i aftagande, och stadde på en falsk väg, skämmas vi att inträda bland skolgossar, som vid fjorton eller femton år veta mera än vi vid trettiofyra. Äfven förbjuder reglementet det vid vissa läroanstalter. För att kunna arbeta på Institutet i Paris måste jag göra mig tio år yngre. — Att omskapa och bilda en trettio års syndare är väl sent. Man kan då endast utbilda och reglera det man redan vet.”
Efter slutad lärotid i Paris begaf sig Fogelberg till Rom, som sedermera med få afbrott skulle bli hans hemvist. Äfven här började han sin verksamhet med att för tredje resan ikläda sig en lärjunges skepnad, dagligen besökande lärosalarne och användande kvällarne att rita hemma. Under denna tid utförde han sin “Merkurius” och sin “Amor i snäckan,” denna “tjusande bild, där kärleksguden, som nyss uppkrupit i snäckan och tittar fram om dess ena kant, för att hemligt sända pilen mot det redan utsedda föremålet,” om hvilken man sagt, “att det lyckats konstnären att antyda på en gång hvad som nyss händt, hvad som händer och hvad som i nästa ögonblick skall hända.” Hans “Paris” tillhör samma tid och väckte själfva Thorvaldsens förtjusning, och nu var Fogelbergs rykte som stor konstnär stadgadt. Han kallades också, den förste efter Sergel, till medlem af Franska Institutet.
Hans rykte nådde snart fäderneslandet, och mera behöfdes icke för att åt honom förvärfva Carl Johans ynnest. För hans räkning utförde han också “Apollo” och “Venus,” och till dessa bilder slöt sig kort därefter “Amor, som undangömmer vapnen för Mars.” I dessa bilder hade Fogelberg på ett lysande sätt visat hvad han lärt af antiken, utan att han för den skull blifvit dess blinda efterbildare. Han fattade nu sitt beslut att söka i marmorn åergifva de gestalter ur den fornnordiska gudasagan, hvilkas skizzer vunnit sådant erkännande på Götiska förbundets utställning, och frukten af hans begrundande och arbete blef hans “Odin,” “Thor” och “Balder,” sådana dessa förefinnas i Nationalmuseum, skapelser, som i Rom väckte ett omätligt uppseende och föranledde den berömde improvisatorn Giustiniani att ägna mästaren sin hyllning i en sång, i hvilket det bland annat heter:
“Italien slockna sett Canovas stjärna.
Då stiger opp, vid polens himmel, klar,
en yngre konstens dotter, Minnets tärna,
med Nordens glömda gudar i förvar
På fjällens topp en ny Perikles tager,
i fridlyst hägn, de sköna konsters arf,
och Ossians harpa klingar, Hellas’ lager
i Skandien pryder Oscars tidehvarf.”
Efter denna storartade seger tillföllo nya och svåra uppgifter Fogelberg, som i dem fick tillfälle att visa sin förmåga i olika riktningar. “Bildstoderna af Birger Jarl, Gustaf Adolf och Carl Johan karaktärisera,” säger Beskow, “icke blott trenne store män, utan trenne vidt skilda tidehvarf.” Särskildt räknades Birger Jarl såsom ett ypperligt konstalster, liksom hästen i Carl-Johans-monu-
