lertid; efter samtidas utsago, rätt vacker, ehuru den icke rymde flera åskådare än den under århundradets näst sista år stängda teatern på Mosebacke. “För talscenen var den också ypperligt inrättad, med tre rader, en liten öfre amfiteater för 30 åskådare och en nedre för omkring 100. På öfre amfiteatern, där den högre societeten samlades, var man som i en salong, samspråkande med hvarandra från den ena ändan af rummet till den andra. Vid recetter och dylika tillfällen fick man stundom nöja sig med en plats i trappan.”
Var det sålunda redan klent beställdt med själfva de lokaler, i hvilka Thalia skulle ha sitt tempel, så hade också Gustaf IV Adolf till styresmän för scenen satt herrar, hvilkas originalitet som konstdomare sannerligen icke lämnade något öfrigt att önska.
Eget nog hade den ene, kammarherren, friherre Hugo Hamilton, själf likväl i lustspelet varit god sällskapsaktör, men uteslutande på franska, och annat gillade han icke. Den andra öfversteprästen i sånggudinnornas tempel var hofstallmästaren, baron Rålamb, “ypperlig ryttare, utmärkt i karusell-ridning, främst bland kappkörare på Brunnsviken, outtröttlig vid ett godt bord, men alldeles främmande för Melpomenes och Thalias lekar.” Om honom berättas också de kostligaste historier. “En dag,” säger Beskow, “föll det honom in att sätta de begge berömda valdthornisterna, bröderna Steinmiller, i arrest, hvilket för öfrigt på denna tid var ganska vanligt för försummelser i teaterns tjänst. När de sluppit ut, uppvaktade de sin höge förman och anhöllo att få veta, hvarför de insatts på högvakten (där alla, som tillhörde hofstaten, hvartill teater och kapell äfven räknades, undergingo fängelse). ‘Jo,’ svarade direktören, ‘det var för ni inte blåste något vid fru Müllers aria i Armida här om dagen.’ ‘Men vi hade paus,’ genmälte valdthornisterna. — ‘Kungen betalar er för att blåsa och inte för att pausera,’ utbrast den vredgade styresmannen.” En ny opera skulle vid ett tillfälle inöfvas, och härvid öfverlämnade direktören till dåvarande kapellmästaren Hæffner en ofantlig foliant, som en man knappt kunde bära. På tillfrågan, hvad det var, svarade han: “Jo, det är musiken till den nya pjesen. Ni slarfvar så ofta bort stämmor, därför har jag låtit binda in dem allesammans här i boken.” Inställda spektakler tyckas icke varit vanliga på baron Rålambs tid. Anmäldes, att något hinder uppstått, som gjorde det omöjligt att gifva det annonserade stycket, yttrade han blott: “Kära karlar, låt trissan löpa,” och upprepade detta så länge, tills ingen annan utväg fanns än att finna på något sätt att spela på aftonen. Repetitionerna besökte han visserligen aldrig, men då han vid ett tillfälle ålagts att vara närvarande för att vaka öfver, att intet otillständigt tillägg gjordes till en roll, visade han sig så känslig för den tysta kritik, hvarmed regissörens löje ledsagade hans anmärkningar, att han slog denne vid örat, så att han stod på hufvudet i sufflörluckan.
Att teatern, trots sådana direktörer, ändå kunde bestå, så bra som den verkligen gjorde, berodde dels på sådana styresmän för scenen som Edelcrantz, hvilken var underdirektör, och Nordforss, som var regissör, dels och hufvudsakligen på den förträffliga trupp af skådespelare och skådespelerskor, som ännu fanns kvar från föregående tid. “Det syntes såsom hvilade ännu Gustaf III:s och Kellgrens anda kvar öfver den svenska scenen. “Af den aftonelans,” säger Beskow, “som ännu strålade från scenen, efter dess mest lysande dagar,
