Randel (1806—1864), under många år ledare af sången i sällskapet Par Bricole, för hvilket han äfven komponerade flera af sina vackraste manskörer.
Otto Lindblad (1809—1864) stiftade den akademiska sång föreningen i Lund och har komponerat den svenska kungssången: “Ur svenska hjärtans djup,” förutom flera kvartetter och sånger.
Århundradets förra del var ännu både sällskapssångens och visans gyllene ålder. Såsom visdiktare ha Sveriges störste skalder lämnat utomordentliga bidrag, och såsom kompositörer af vismelodier räknas nästan alla tonsättare, Sverige ägt. Visan kunde också under århundradets första tredjedel fägna sig åt en popularitet, hvilken sedan dess nästan alldeles försvunnit. I synnerhet var dryckesvisan mycket omtyckt och utfördes också med dramatiskt lif och objektivitet af sådana storsångare som Karsten, efter hvilken flera utbildade sig. Hos alla sångare af denna skola voro känsla, sanning i uttryck och klarhet i ton och ord hufvuddrag; Dupuy lade därtill kvickhet och behag. Detta sällskapssångens skede fortfor till närmare 1830, men bortdog så småningom för att lämna rum för kvartetten, som öfverallt trädde i den enkla visans ställe.
Äfven Bellman hade denna tid två oöfverträffliga sångare, Hjortsberg och A. A. Raab, hvilka af senare Bellmanssångare icke ens på långt när upphunnits i sin förmåga att med min, röst, åtbörder och later, blickar och ansiktsspel återgifva de femton eller tjugu personer, som stundom förekomma i en Fredmans epistel och ögonblickligen skola individualiseras. Hvarken Hjortsberg eller Raab hade vacker röst, men detta oaktadt kunde de, säger Beskow, “med förvånande natursanning uttrycka hjärtats alla lidelser, af sorg och glädje, ömhet och harm, hopp och fruktan, sällhet och förtviflan. Föredraget hade dock en olika karaktär. Hjortsberg idealiserade mer, Raab iakttog en sträng naturhärmning, men begge voro sanna. Hjortsberg gjorde stundom tillägg, men alltid i styckets anda.” I öfrigt skilde sig Hjortsberg och Raab däri, att den förre hälst valde och lyckades bäst i de glada och idylliska, den senare i de elegiska af Bellmans sånger. “Redan deras vanliga ansiktsuttryck angaf detta, ty Hjortsbergs var muntert och vänligt, Raabs allvarligt, att ej säga dystert.”
Den förmodan ligger nära till hands, att sällskaps- och umgängeslifvet under denna tid, då sången spelade en sådan roll, måste ha varit ovanligt muntert och uppsluppet. Så var också förhållandet. “Det var ett gladt tidskifte, som småningom ingick med det skickelsedigra året 1809.” Det tryck, som Gustaf IV Adolf, “skuggrädd för litteraturen, död för konsten, fiende af glädjen,” utöfvat, försvann. I hans närvaro, knappast under hans regering, understod man sig icke att skratta; detta blef nu helt annorlunda. Hertig Carls hof hade alltid varit obesväradt af hofordningens tvång, hvartill den lefnadsglada och fördomsfria hertiginnans okonstlade, lätta och skämtande lynne icke litet bidrog. I detta afseende förändrades ingenting genom hertigens upphöjelse på tronen. I stället för de stora, högtidliga festerna, middagar för ett par hundra personer och baler med supé för tusen, återkommo små fester, prologer, konserter, spektakler inom hofvet för en liten, glad krets, och “räckte det icke till hemma, for man ut att roa sig i de många ordnar, som funnos och i likhet med sällskapet “Nytta och nöje” kunde fägna sig åt kungliga besök.
