Det egentliga folkets nöjen voro öfvervägande råa; brännvinet spelade ty värr merendels största rollen i dem, och ohyggliga slagsmål, som ganska ofta ledde till dråp, voro ingalunda sällsynta.
Dryckenskapen, som underhölls af den massa näringsställen och krogar, hvilka under mer eller mindre fantastiska namn voro utbredda i städerna och funnos i mer eller mindre förfallna kåkar och kyffen, var också så allmän, att den kunde betraktas som en formlig riksolycka och gaf den bekante humoristen Palmær anledning till sin bittra utgjutelse:
“Konungen sitter på sin tron
och nickar, och nickar, och nickar,
och kring honom står hans försupna folk
och hickar, och hickar, och hickar!”
Ett på nykterheten i högsta grad olyckligt inflytande utöfvades också öfver hela riket, så väl i städerna som på landsbygden, af en brännvinslagstiftning, som 1809 tillät hvar och en af landets invånare — med undantag för Stockholm och Göteborg — att under alla tider af året utan inskränkning bränna brännvin med hvilka slags redskap som helst, mot erläggande af en efter olika grunder utgående bevillningsafgift och dessutom mot erläggande af en särskild afgift i förhållande till pannans rymd. De inskränkningar, som vid senare riksdagar gjordes i dessa alltför frikostigt tillmätta rättigheter, båtade icke mycket, så länge den fördärfliga grundsatsen om husbehofsbränning kvarstod och riksens ständer visade den största månhet om att “inskränkning af brännvinsbränning aldrig måtte komma ifråga, utan i det enda fall, att verklig hungersnöd befarades till följd af brist på spannmål.” Först genom den nya brännvinsförfattningen af år 1841 började några verksammare, ehuru fortfarande alldeles otillräckliga åtgärder vidtagas till hämmande af brännvinsfloden.
Den alltför stora tillgången på brännvin och däraf följande missbruk hade i själfva verket “på ett eftertänkligt sätt inflytande på nationens sedlighet och välmåga.” Grofva brott, som under århundradets början jämförelsevis ofta förekommo, började emellertid småningom aftaga under dess tredje och fjärde årtionden. En mänskligare brottmålslagstiftning började också göra sig gällande, men straffens stränghet stod dessförinnan som oftast icke i något rimligt förhållande till brottets storlek, såsom då det exempelvis stadgades, att en hållkarl, som begärde drickspengar, skulle slita spö. Äfven tjänstfolkets behandling lämnade under husagans blomstringstid åtskilligt öfrigt att önska. Då engelska sändebudet Bloomfield i polisen beklagade sig öfver en stalldräng, som visat dåligt uppförande, tillfrågades han hvarför han ej gaf karlen bastonad eller gaf befallning om att låta piska honom. Först 1840 och 1841 afskaffades lagens stadganden angående kvalificeradt dödsstraff, såsom halshuggning med högra handens mistande och stegling, inskränktes spö- och risstraffets användande vid mindre förseelser, upphäfdes stockstraffet samt upphörde tillåtelsen för hofrätterna att i dråpmål döma till lottkastning, då man icke kunde utröna hvem som varit der dödes baneman. Att för öfrigt äfven öfverrätt icke alltid precis iakttog rätt och billighet, framgår af ett meddelande af justitiekansleren H. G. Trolle-Wachtmeister, som berättar om en stackars bonde och gästgifvare, hvilken åt några hos honom med anledning af oroligheterna i Södermanland 1811 inkvarterade soldater ställt ett uttryck af förargelse och mystiskt hot, hvarför han vid häradsrätten fick en föreställning, men sedan af hofrätten dömdes till högsta
