blodigheten hos en slug affärsman, som beräknar det snara sammanstörtandet aren konkurrerande firma, hvilken förblöder af sår, dem den själf slagit sig, hvarför han också bevarade fullständig neutralitet, till dess att konventet i Paris den 28 november 1792 slungade en utmaning mot England, som detta icke kunde missförstå och som ledde till den stora tvekamp, hvars slut Pitt icke skulle upplefva, men under hvilken han mästerligt förstod att bringa den engelska nationens ära i samklang med den engelska penningadelns fördelar och på alla anfall, allt hån öfver de engelska vapnens ömkliga nederlag för hvarje gång de sökte uträtta nägot på kontinenten, oföränderligen svarade: “Balansen är ändå till vår fördel, så väl hvad förvärfvandet af land och människor som hvad penningemedlen angår, och den nation, som har mest med penningar, skall efter afdrag af de förluster, hvilka vållas af krigslyckans växlingar, slutligen ändå behålla öfvervikten.”
Detta var fullkomligt riktigt. Hvad England med sina expeditioner på kontinenten antingen icke vann eller rent af förlorade, detta mer än uppvägdes af dess flottas framgångar, af förstöringen eller borttagandet af massor af fientliga krigsskepp och handelsfartyg, af eröfringen af andra nationers och förvärfvandet af egna kolonier i den fjärran västern, södern och östern; och på hafvet och i främmande världsdelar inbragte detta krig det mäktiga britiska riket sådana framgångar och eröfringar, att ett slut på detsamma, som skulle varit en följd af freden, i England snart föreföll såsom en försyndelse mot första reglerna för all god affärsverksamhet.
Visserligen kostade äfven det lyckliga kriget till sjös alldeles oerhörda summor, och Englands statsskuld, som genom det amerikanska kriget stigit till 246,222,392 pund sterling, växte under åren 1793—1802 till 597,640,432 pund sterling, men den, som i denna oerhörda siffra såg en fara för staten och dess kredit, visade blott sin fullständiga obekantskap med förhållandena. Hela denna summa var nämligen upplånad inom landet; den engelska penningadeln har försträckt engelska staten densamma, och denna förräntade den af inkomsterna från tullar och förbrukningsafgifter, som upptogos af handeln och af den arbetande befolkningens stora massa. Men samma penningadel, som anförtrodde staten sina jättestora besparingar såsom lån, stiftade i parlamentet tull- och beskattningslagar och gjorde utanför parlamentet sina stora transmarinska affärer med kolonierna; den var sålunda fordringsägare och gäldenär i samma person och utgjorde följaktligen för räntornas riktiga betalning och alla växlars punktliga inlösande en borgen, lika gedigen som dess egennytta och affärsanda.
Hela denna finanspolitik berodde på att mellanklassen och de lägre klasserna utsögos af den adel, hos hvilken landets intressen fullständigt sammansmält med dess medlemmars penningeintresse och som utan öfverdrift kunde om sig säga: “Jag är staten.” Pitt insåg emellertid, att äfven här funnos gränser, utöfver hvilka belastningen af de lägre klasserna icke finge drifvas, och denna insikt förmådde honom att föreslå införandet af en income-tax, en skatt på all slags inkomst, af hvilken han lofvade sig icke mindre än 28 millioner årligen, och sedan båda husen 1799 beviljat honom denna stora inkomstkälla, spelade hänsynen till finanserna icke längre någon roll i frågan om krig och fred, och detta så mycket mindre som fransmännens samtliga försök att i Irland gifva England ett kännbart slag misslyckats, de upproriska rörelserna i detta land undertryckts
