serade läseriet och öfvergick till följd af den på sin tid mycket berömda folktalarens, komministern Peter Lorenz Sellergrens (1769—1843) väckelsepredikningar i Småland slutligen till en andlig farsot, den s. k. “predikosjukan”, med utprägladt hysteriska former, hvilka yttrade sig i konvulsioner och dvala jämte en oemotståndlig drift att hålla predikningar och sjunga psalmer; år 1843 uppgåfvos, att öfver 2,000 personer, mest dock kvinnor, i Småland och Västergötland angripits af sjukdomen, till hvars bekämpande medicinalstyrelsen utsände en af sina medlemmar, medicinalrådet Sondén.
Under Cari XIV Johans tid började äfven engelska metodister bereda sig insteg i Sverige, där deras första uppträdande i Stockholm skulle gifva anledning till ganska förargelseväckande uppträden och en formlig förföljelse, föga hedrande för den, som var upphofsman till densamma.
Den till Sverige inflyttade engelsmannen Samuel Owen, som i Stockholm hade mekanisk verkstad och gjuteri, var själf, liksom flera vid hans verk arbetande engelsmän, metodist och hade utverkat, att en af sektens predikanter vid namn Geo. Scott 1830 ditsändes. Efter därom skedd anmälan hos öfverståthållare ämbetet fortgingo också hans predikningar obehindradt till 1838, då Owen och Scott anhöllo, att få i Stockholm uppbygga en egen kyrka, en begäran, vid hvilken konsistorium hemställde, att kongl. maj:t måtte för sitt bifall fästa det villkoret, att gudstjänst endast finge hållas på engelska språket. Med anledning häraf ansåg sig kyrkoherden i Adolf Fredriks församling Ekdahl föranlåten att till konsistorium ingå med begäran om “undersökning, till hvilken bekännelse Scott hörde och med hvilken rätt han här predikade på svenska, höll konventiklar, samlade understöd för sin kapellbyggnad vid Hötorget o. s. v.” samt anmälde dessutom, att Scott “kringsändt bok för insamling af kapellmedel, öfvertalat folk af den svenska kyrkan att låta inskrifva sig i hans matrikel, utdelat nattvarden till svenska undersåtar” o. s. v. Scott, som under tiden besökt Amerika och därstädes i ett par predikningar omtalat vissa svenskar för omoraliska sedvänjor, fann vid sin återkomst till Stockholm därstädes en mot honom högeligen uppretad sinnesstämning, och den 11 februari 1842 afbröts den bibelförklaring, som af studeranden Rosenius hölls i det nya metodistkapellet, af åtskilliga s. k. “bättre” manspersoner med oljud och härmningar, och vid utgången ur kyrkan anfölls och ofredades en ung fru på det oskickligaste sätt. Palmsöndagen den 20 mars predikade Scott själf, men öfverröstades af buller, stampning och oväsen och måste slutligen upphöra, hvarpå församlingen åtskildes, utan att gudstjänsten kunde afslutas. Enligt Aftonbladets berättelse om förloppet “gingo äfven denna gång fruntimren icke fria för flerfaldiga uttryck af en skamlig råhet”. Kyrkoherden Ekdahl hade emellertid inlämnat påminnelser till hofrätten, dit konsistoriet remitterat hans handlingar, och då Scott förklarade sig åter vilja börja hålla gudstjänst, uppkallades han till poliskammaren och förbjöds uttryckligen att i metodistkapellet på svenska språket förrätta gudstjänst eller att i öfrigt i hufvudstaden på samma språk anställa religionsöfningar. De besvär, Scott öfver denna resolution anförde, afslogos 1843 genom kongl. maj:ts utslag, och Ekdahl vann sin tvetydiga seger.
