med en brutalitet och grymhet, hvaraf minnet sedan dess aldrig slocknat i Irland, och det irländska parlamentet upphäfts, hvaremot landet förbundits med England i “unionen” och sände deputerade till det engelska underhuset.
Under sådana omständigheter afvisades förste konsulns försök att bana väg för en allmän fred på ett sätt, som saknade både omdöme och takt, enär det uppställde Bourbonernas restauration såsom ett oeftergifligt villkor för freden. Men om detta villkor var oantagligt för Frankrike och förste konsuln, var åter dennes fordran, att freden i Campo Formio, som gjorde Frankrike till herre öfver Italien, skulle läggas till grund för fredsunderhandlingarna med Österrike nästan lika oantaglig för den österrikiska kejsaren efter de framgångar hans vapen vunnit under direktoriets sista år. Det återstod sålunda ingen annan utväg än att fortsätta kriget.
Medan general Massena i Genua kämpade den dubbla striden mot de belägrande österrikarne och den engelska blockadflottan å ena och den för hvarje dag tilltagande hungersnöden inom fästningen å andra sidan, och general Moreau vid Rhen segerrikt dref den österrikiska armén tillbaka till Ulm, öfvergick förste konsuln själf med en i största hast nybildad armé Alperna öfver passet Stora St. Bernard. Allt var förträffligt förberedt för den vid den tidiga årstiden dubbelt farliga öfvergången: de fromma munkarne i det berömda klostret uppe på passhöjden hade anskaffat rikliga förråd till truppernas vederkvickelse; massor af mulåsnor höllos i beredskap att transportera ammunition och bagage; under general Marmonts ledning togos kanonlavetterna sönder, och hvarje regemente erhöll sin del af materielen, medan artilleriofficerarne vakade öfver att intet skadades under transporten. De i urhålkade trädstammar inlagda kanonerna släpades af hundra soldater för hvarje kanon uppför de snötäckta branterna, och på detta sätt försiggick hela transporten lätt och säkert under loppet af ett par dagar.
Genua förmådde förste konsuln visserligen icke undsätta, men i stället lyckades han i grund krossa den österrikiska armén vid Marengo den 14 juni 1800. Den gamle österrikiske fältmarskalken Melas hade redan trott slaget vunnet och dragit sig tillbaka för att hvila sig, då general Desaix kom den franska armén till undsättning, och för hans och kavallerigeneralen Kellermanns förnyade angrepp måste de förföljande österrikiska grenadiererna vika, hvarpå de omringades och dels nedsablades, dels tillfångatogos. Med denna seger omintetgjordes Österrikes samtliga framgångar och återställdes den franska makten i Italien i samma utsträckning, som den hade 1797, den cisalpinska republiken återupprättades, och redan de första dagarne af juli kunde förste konsuln såsom triumfator återvända till Paris.
Så fruktansvärdt det slag än var, som drabbade Österrike vid Marengo, var det likväl tillräckligt att förmå dess kejsare och statsmän till en definitiv fred. Först sedan äfven Österrikes tyska armé vid Hohenlinden den 3 december 1800 blifvit i grund slagen af general Moreau, kunde de underhandlingar, som pågått i Lüneville mellan förste konsulns broder, Joseph Bonaparte, och österrikiska sändebudet, grefve Cobenzl, bringas till ett lyckligt slut i februari 1801, hvarigenom Frankrike erhöll hela den vänstra Rhenstranden, så att “Rhens dalgång för framtiden skulle bilda gränsen mellan Tyskland och Frankrike”; vid det