som kommo i hans närhet. Armfelt, som dock icke hörde till hans oinskränkta beundrare och som dessutom rönte en tämligen hårdhändt behandling från Carl Johans sida, i det att han på skäligen lösa grunder utvisades från Sverige, förklarade likväl kort efter kronprinsens ankomst till Stockholm, att “han i allt — i sätt att presentera sig, att vara, att uttrycka sig — framstod såsom en ovanlig människa”. “Värdighet utan affekterad höghet, nedlåtenhet utan att någonsin nedfalla i en lägre ton — hvar har han funnit detta så svåra, så sällsynta af en juste milieu, som nu för tiden hos regenter och stora herrar allmänt saknas, själfva Napoleon ej undantagen?” utbrister han, som förstod att väl bedöma dylikt, förundrad. För en sådan beundrare som Hwasser framstod Carl Johan “i idel härlighet.” Under tyska kriget såg Hwasser honom för första gången i Stralsund gå till fots genom gatorna till kommendantshuset, där han skulle bo. “Den starka, men tillika smärta växten af hans kropp”, säger Hwasser, “den fria och lediga gången, det så märkvärdigt rörliga hufvudet, som gjorde, att hans skarpa, lifliga blick uppfattades af nästan hela hans omgifning, hans rika, svarta lockar, hans mörklagda hy, hans sköna, men starkt framträdande profil och denna blick med sin yttre framträngande kraft och sin inre rikedom af mildhet och människokärlek, af hopp och förtröstan, af kraft och mod, gåfvo åt hans framträdande en nästan öfverjordisk höghet.”
Men äfven mindre lätt hänförda naturer, som med kritik och urskiljning bedömde Sveriges nye styresman, förmådde icke undandraga sig den tjuskraft Carl Johan utöfvade på sin omgifning. “Hans ansikte,” säger H. G. Wachtmeister bland annat i sina minnen, “kunde, då man betraktade det drag för drag, nästan kallas fult genom dragens oregelbundenhet. Den stora näsan, i förening med den, liksom ansiktets nedre del, tillbakagående pannan, gjorde profilen till en triangel och gaf åt ansiktet denna så ofta anmärkta karaktär af örn, hvartill ock hörde det blixtrande uttrycket i de mörka små ögonen, som tindrade under den framskjutande nedre delen af pannan. Uti lugna ögonblick och i glada samtal, som han så gärna sökte, men som han vanligen förvandlade till nästan monologer, lyste dessa ögon af godhet, af glädtighet och finess d’esprit. Var återigen sinnet under vredens inflytande, så ljungade i dessa blickar verkligen förfärliga strålar. Den som hunnit vänja sig vid dessa utbrott tillräckligt för att ej bringas ur fattningen, märkte eller borde kunnat märka, att den vreda blicken saknade det uttryck af ädelhet, som hörer, att jag så må säga, till den idealiserade, högsinta vreden. Det var något motbjudande däruti, som jag ej kan återgifva, äfvensom jag alltid däri saknade det uttryck, som ingifver förtroende.”
Detta märkvärdiga hufvud, fortsätter Wachtmeister, kröntes af ett rikt, intill en sen ålder ännu becksvart hår, hvars naturliga lockighet “understöddes dagligen af, Gud vet huru många, papiljotter, hvilkas anläggande öfver hela hufvudet och värmande med tång, tillika med de efterhand framkommande grå hårens bortryckande — så länge den operationen var görlig — tog en god del af morgonen, hvarunder audiens vid toalettbordet gafs åt de förtrogna bland omgifningen.” Åt sin toalett ägnade Carl Johan alltid stor omsorg och försummande den icke ens i bivuaken, “hvilket preussarne under det tyska fälttåget icke kunde smälta”. Samma omsorg fordrade han äfven af sin omgifning, hvil-
