De begingo nu det misstaget att taga själfva lagen i skärskådande i stället för att hålla sig till det i denna uppställda alternativet, och då prästen ville föra öfverläggningen till ordning, föranledde detta obehagliga uppträden. Drängarne, hvilkas rättigheter egentligen skulle bestämmas, ville ha ett ord med i laget, och då de afvisades, gaf detta i sin ordning anledning till uppträden vid kyrkorna och framkallade “den rörelse, som upphöjdes till namn och värdighet af uppror”.
Drängarne i en socken vände sig nu till en i orten bosatt ståndsperson, en assessor Landell, som på deras begäran uppsatte en böneskrift, hvilken, fast den var hållen i ganska ödmjuka och i intet afseende brottsliga ordalag, likväl sedermera skulle förskaffat sin författare 28 dygns vatten och bröd, om icke döden ryckt honom undan denna vidunderliga dom. Hofrätten fann nämligen, att Landell handlat brottsligt, “för det han ej afstyrkt drängarnes åtgärd, utan tvärtom deltagit däruti, då han likväl såsom själf före detta ämbetsman borde ha insett olämpligheten däraf”. I Nyköping afvisades också drängarne med sin böneskrift, och nu beslöto de att afsända en deputation direkt till konungen med en böneskrift att slippa lottning och få antaga legning. Denna ansökan borde förses med så många underskrifter som möjligt, och för den skull föllo drängarne på detta orådet att till de öfriga socknarne sända ut budkafle, ett tilltag, som redan i och för sig var lifssak. Men icke nog härmed, en ny budkafle, ämnad att genomlöpa hela provinsen, utsändes med uppmaning under stränga hotelser till drängarne att, därest lottning beslutades på sockenstämmorna, motsätta sig verkställigheten, tills den till konungen afgående deputationen hunnit återkomma. "Till all lycka var denna sista kallelse och uppmaning till olydnad mot auktoriteterna ännu icke känd i Stockholm, då de repressiva och juridiska åtgärderna vidtogos; eljest vet jag ej,” säger grefve Trolle-Wachtmeister, “huru långt kronprinsen kunnat låta sig hänföras.”
Öfverdrifna uppgifter om oordningar, som timat vid drängarnes sammankomster, vid hvilka, såsom vanligt, brännvinet spelade sin roll, äfvensom om hotande och sturska svar till inspektorer och fogdar, som infunnit sig från herrgårdarne för att återkalla de olydige, som på budkaflens kallelse öfvergifvit arbetet, insändes i första hettan till regeringen i Stockholm af generalen, sedermera excellensen och fältmarskalken Wrede, och trupper, kavalleri, infanteri och artilleri, utkommenderades. Någon manspillan blef det emellertid icke af, ty ingen satte sig till motvärn, och den undersökning, som under justitiekanslerns ledning fördes genom Södermanlands alla tre domsagor, fullbordades, utan att lugnet vidare stördes. Den dräng, som anfört deputationen till Nyköping, fick spö och fästning, och en afskedad hästgardist, som varit mera våldsam i ord och handling än de öfriga, fick släppa till lifvet. De domar, som fälldes, voro emellertid ganska hårda, hvarför benådningsrätten kom lämpligt till pass.
De oroligheter, som utbröto i Skåne, vållades äfven de af förordningen om förstärkningsmanskapets utskrifning, men hade icke, såsom i Södermanland, sin rot i de fruktansvärda minnena af landtvärnets lidande. Jämte utskrifning af förstärkningsmanskap, hade ständerna äfven förordnat en ny s. k. extrarotering, som hufvudsakligen drabbade ståndspersonerna, d. v. s. adel och präster äfvensom jordägare, således icke konskriptionsskyldige. Ehuru det tydligen föreskrifvits, att denna extrarotering borde föregå förstärkningsmanskapets utskrifvande,
