hade den emellertid kommit att genom slarf expedieras senare än förordningen om det senare, och följden blef, att bönderna häri sågo en mannamån till herremännens fördel och trodde, att hade väl förstärkningsmanskapet utskrifvits, skulle den extra roteringen få förfalla.
Uppretade öfver myndigheternas förfarande, beslöto bönderna att taga saken i egna händer och att i stora skaror vandra omkring till godsägarne och aftvinga dem förbindelse att genast göra roteringen för sina gods. Härunder kom det naturligtvis till tumultuariska uppträden, i hvilka brännvinet och dryckesvaror, som tillgripits i de hemsökta herrgårdarnes vinkällrar, spelade hufvudrollen. Hatet mot herremännen började under spritångornas inverkan gifva sig luft i våldsamheter, och snart beslöts att plundra och uppbränna så många herregårdar, som kunde åtkommas. Verkställigheten af detta beslut afstyrdes emellertid af en kommunistisk skräddare från Malmö, som i stället föreslog, att egendomarne skulle delas, ett förslag, som med glädje mottogs. Man väntade endast, att de genom budkafle tillkallade förstärkningarne skulle anlända, för att sätta förslaget i verkställighet, då det kom till en sammanstötning med den beväpnade styrkan vid Klågerup, hvarvid 30 bönder dödades, 60 sårades, 300 togos till fånga och resten skingrades.
*
Mesta bekymren vållades Carl Johan af Sveriges kinkiga politiska belägenhet, å ena sidan föremål för Napoleons allt skarpare fordringar, att landet skulle tillträda kontinentalsystemet, fordringar, åt hvilka han när som hälst kunde gifva ett kännbart eftertryck genom besättande af svenska Pommern; å andra sidan beroende af fred med England och detta lands välvilja för sin ekonomiska och materiella existens. Det blef också Carl Johans uppgift att söka förlika dessa hvarandra rakt motsatta kraf och skickligt lotsa fram statsskeppet mellan dessa skär: att söka upprätthålla ett godt förhållande till England, utan att alltför mycket stöta Napoleon och att bevara freden med honom, utan att bryta med England. Det dröjde emellertid icke länge, förrän det visade sig, att dessa uppgifter voro oförenliga.
Sverige hade visserligen biträdt kontinentalsystemet, men hade samtidigt ingått hemlig öfverenskommelse med England, att handeln med detta land skulle föras under neutral, amerikansk flagga, och med befälhafvarne på de engelska eskadrer, som kryssade vid de svenska kusterna, bedrefvos i tysthet underhandlingar, hvilka, för att ej blottställa konungen, från Stockholm leddes af Hans Järta, som då var statssekreterare för utländsk handel. Dessa handelsförbindelser med England hade naturligtvis icke kunnat hållas hemliga för Napoleon, som däröfver erfor ett lifligt missnöje. Vid kronprinsens afresa från Paris hade kejsaren dock gifvit honom sitt löfte att icke före maj månad 1811 fordra en bestämd förklaring, om Sverige på allvar ville sluta sig till kontinentalsystemet eller ha kejsaren till fiende. En månad hade emellertid knappast förflutit efter Carl Johans afresa till Sverige, förrän kejsaren till svenska sändebudet i Paris, friherre Lagerbjelke, framställde alternativet: “Kanonskott mot engelsmännen, som närma sig Sveriges kuster, och konfiskation af alla deras köpmansvaror i Sverige, eller krig med Frankrike.” Det franska sändebudet i Stockholm fick å
