adertonde århundradets utgång hade Frankrike i hela Europa endast en enda fiende: det britiska riket, hvars sjömakt sträckte sig öfver alla haf och hvars flottor höllo sträng vakt utanför de franska hamnarne.
* * *
Fredsslutet med den romerske kejsaren lät förste konsuln följas af fredsslutet med den romerska kyrkan. Den 18 mars 1800 hade biskopen af Imola, kardinal Chiaramonti under namn af Pius VII intagit Petri stol under för den katolska kristenhetens öfverhufvud i hög grad sällsamma förhållanden. Det katolska Frankrike hade fördrifvit hans företrädare från Rom och afhändt påfven kyrkostaten, det katolska Österrike lät honom åter endast motvilligt afresa till Rom och ville icke återupprätta kyrkostaten. I Venedig hade konklaven måst hålla sitt val, och från denna stad begaf sig den nyvalde påfven ombord på ett österrikiskt krigsskepp, åtföljd af markis Ghislieri, såsom österrikisk “fångvaktare”, säger kardinal Consalvi, till Pesaro, hvarifrån han landvägen fortsatte färden till Rom, samtidigt med att Bonaparte genom segern vid Marengo helt och hållet förändrade Europas ställning.
Barnabas Ludovico Chiaramonti föddes den 14 augusti 1742 och tillhörde den italienska adeln, ehuru hvarken dess mest ansedda eller rikaste del. Vid sexton års ålder hade han inträdt i benediktinorden, verkade sedan i Rom såsom lärare i teologi och blef slutligen biskop i Imola och kardinal. Han åtnjöt rykte för mildhet och fasthet, var mycket välgörande och ansågs hylla frisinnade åsikter därför att han vid ett tillfälle hållit en predikan, i hvilken han visade, att frihet och jämlikhet endast kunde blomstra med kristendomen såsom förutsättning; en predikan, som Napoleon vid ett tillfälle betecknade såsom “jakobinsk”. För öfrigt hade den nye påfven lefvat fjärran från världen och dess larm och kände blott föga till politik och diplomati; han var saktmodig och älskvärd och såg gärna allting från den ljusa sidan; han kunde till det yttersta invagga sig i illusioner, men då dessa brusto, kunde han också gripas af förfäran i högre grad än detta anstod en man. Den sympati, han såsom biskop af Imola visat friheten och Frankrike, förnekade sig ej heller hos honom, sedan han blifvit påfve; och slutligen var han en inåtvänd, verkligt religiös natur.
Man skulle kunna tycka, att en påfve med sådana egenskaper som Pius VII:s icke var den rätta mannen att träda inom skranket med en så fruktansvärd motståndare som Napoleon, men lyckligtvis hade han vid sin sida i sin generalsekreterare, kardinal Ercole Sonsalvi, en person, hvilken, så att säga, kompletterade honom. Denne märklige man, som var född 1757 i Rom, spelar en framstående roll i påfvedömets historia under förra hälften af det nittonde århundradet, och honom tillkommer till icke ringa del förtjänsten af att ha besegrat de otaliga svårigheter, som ställde sig i vägen för afslutandet af ett kondordat med Napoleon, hvari den romerska kyrkan icke helt och hållet blef den förlorande parten. Kardinal Consalvi hade stora gåfvor som sällskapsman, hade genomlefvat mycket och förvärfvat sig stor människokännedom, en tid varit fransmännens fånge och af dem beröfvats hela sin egendom därför
