härpå skulle, om Sverige funne nödigt att företaga ett anfall på Seeland, den ryska hjälpkåren äfven för detta ändamål stå till den svenska regeringens förfogande.
Då riksdagen i Örebro 1812 öppnades, kunde man säga, att den svenske tronföljaren nästan höll Europas öde i sina händer. Medlare mellan England och Ryssland å ena och mellan Ryssland och Turkiet å andra sidan, bestämde han nordens politik. Kejsar Alexander bad, nära på vid kronprinsens fötter, i täta egenhändiga bref om hans råd och hjälp och att prinsen icke måtte öfvergifva honom. Planen för ryssarnes fälttåg under Napoleons invasion var uppgjord af kronprinsen, och genom Suchtelen ledde han äfven krigsoperationerna med sina råd. I enlighet med dessa var det också som ryssarne, undvikande hvarje afgörande strid, ständigt drogo sig tillbaka, nödgade fransmännen till ett vinterfälttåg och lockade dem allt djupare in i Ryssland, där kriget blef nationellt och fanatiskt, liksom in Spanien. Alexander I ville till och med, att Carl Johan skulle åtaga sig öfverbefälet öfver den ryska armén med oinskränkt myndighet och önskade ett sammanträde med honom i Åbo, hvilket kronprinsen dock ville undvika.
Då underrättelser emellertid ingingo, att den ryske kejsaren redan anländet till denna stad, afreste Carl Johan dit på ett svenskt krigsfartyg och mottogs den 27 augusti med all den högtidlighet och alla de utmärkelser, som landets egen regent kunnat fordra. Kejsaren öfverraskade honom med första besöket, och ordnar ock dyrbara presenter utdelades till kronprinsens svit. “Bredvid prinsen försvann Alexander, trots sitt vackra utseende och sitt förmånliga sätt att vara,” och befolkningen hade endast öga för Carl Johan.
Uppskrämd och missledd af Frankrikes anhängare bland en del af den ryska adeln, hade zaren kommit till Åbo “med freden i hjärtat och fredsfördraget så godt som i fickan.” Det fordrades också Carl Johans hela vältalighet till att förmå honom fortsätta kriget och inse möjligheten af framgång. Hela första dagen stod zar Alexander icke till att öfvertala, och först på den andra dagen lyckades prinsen besegra hans obeslutsamhet. Kriget mot Napoleon skulle fortsättas, och med Sverige ingicks ytterligare en traktat, som beredde Norges förening med detta land.
Carl Johans afsikt hade ursprungligen varit att med den svenska armén, förstärkt af de ryska trupper, zaren lofvat honom, vända sig mot Danmark och landstiga på Seeland för att därstädes tvinga detta land att afstå Norge. Denna plan måste emellertid af flera skäl uppskjutas, först och främst till följd af Englands hållning. England ville nämligen på inga villkor förbinda sig till att garantera Sverige Seeland och Norge, innan den svenska kronprinsen dessförinnan fört sina trupper till Tyskland för att därstädes deltaga i striden mot Napoleon, och med möda lyckades det för Carl Johan att i Åbo med zar Alexanders hjälp förmå engelska sändebudet lord Cathceart att till Sverige utbetala de subsidier af 500,000 pund sterling, som han fått i uppdrag att endast mot uppfyllande af det nämnda förbehållet utbetala. Härtill kom det trångmål, hvari Ryssland befann sig och som gjorde det omöjligt för denna makt att tills vidare afvara några trupper. Vid mötet i Åbo beslöts för den skull att de ryska trupper, som varit afsedda att understödja den svenska armén i Norges eröfring, skulle få användas mot Napoleon och Norges eröfring uppskjutas, så mycket mer som tiden redan var förliden för ett anfall på Seeland. Slutligen hade den förstörelse, som 1812 öfvergick hela
