den 23 April 1813 af ett anfalls- och försvarsförbund med Preussen, enligt hvilket Preussen garanterade Sverige besittningen af Norge och ställde 27,000 man preussiska trupper under Carl Johans befäl i norra Tyskland, medan Sverige lofvade att icke nedlägga vapnen förr än Preussen åter blifvit försatt i samma ställning som 1806.
Carl Johan måste sålunda deltaga i kriget mot Napoleon, tillsammans med bundsförvanter, hvilkas ofta egenmäktiga förfarande på det djupaste kränkte den svenska kronprinsen. Ehuru han var högste befälhafvare i norra Tyskland, hade honom oåtspord förre ryske ministern i Stockholm Alopeus af zar Alexander och Fredrik Wilhelm III blifvit utnämd till generalguvernör därstädes, och denne uppmanade nu Carl Johan att undsätta det af en fransk armé hotade Hamburg. Carl Johan vägrade att efterkomma denna anmodan af en person, om hvars myndighet han icke erhållit något meddelande, men detta oaktadt sände den svenske generalen G. von Döbeln på eget bevåg från Wismar en svensk styrka till Hamburgs undsättande. För detta egenmäktiga förfarande, som ganska lätt kunnat leda till, att den lilla svenska styrkan blifvit innesluten och tillfångatagen af marskalk Davouts och general Vandammes 30,000 starka armé, ställdes Döbeln för krigsrätt och dömdes till ett års fästning.
Till Döbelns själfrådighet kommo ytterligare flera drag af bristande aktning för arméns högste chef, som visade, att olydnad och partianda icke voro alldeles främmande för de högre officerarne. Sålunda togo både Adlecreutz och Björnstjerna öppet parti för Döbeln; med den förre hade kronprinsen ett så häftigt uppträde i Stralsund, att han fann sig föranlåten att vädja till krigslagarne med förklaring, att han skulle återskicka generalen till Sverige, om han ej var nöjd med att tjäna; den senare vågade i ett bref till prinsen försvara general Döbelns tilltag såsom en i militäriskt och politiskt afseende nyttig åtgärd, hvarför han fick en skrapa och förvisades till Riigen. I ännu högre grad förgick sig öfversten, friherre C. H. Anckarsvärd, bekant från 1809 såsom en af Adlersparres ifrigaste beundrare och anhängare. Det var icke nog med att Anckarsvärd underlät att uppvakta sin högste chef, då denne anlände till Rostock, där Anckarsvärd låg med Nerikes regemente, utan han företog sig äfven att tillskrifva Carl Johan ett bref, i hvilket han, Anckarsvärd, uttalade ett bestämdt ogillande öfver det politiska system, prinsen följde. Anckarsvärd suspenderades från tjänsten och återsändes till Sverige; han kom sedermera icke mer att användas i arméns tjänst, men förbittrad öfver detta sitt missöde på den militära banan, blef han några år senare länge på riddarhuset och inom pressen en af de häftigaste motståndarne till Carl XIV Johans regering.
De motgångar, de förbundna ryska och preussiska arméerna under fälttågets början 1813 ledo mot Napoleon, voro nära att upplösa den nyss bildade koalitionen, och i sin nödställda belägenhet sände de förbundna monarkerna bud på bud till Carl Johan att med sina svenska trupper komma dem till hjälp och kraftigare bispringa dem. Däremot uteblefvo alldeles de åt Sverige utlofvade hjälptrupperna, och tecken visade sig till och med till ett närmande mellan Ryssland och Danmark.
Den svenska kronprinsen ansåg sig för den skull med rätta icke behöfva röra sin armé för att offra den för ryssarnes och preussarnes skull, medan det mål, han för Sveriges bästa eftersträfvade, rycktes i ett aflägset fjärran. Med tårar i ögonen
