lingar vållades af ganska vidtutseende slag. Den engelska utrikesministern hade sålunda i midten af november inför parlamentet försäkrat, att den svenska kronprinsen offrade allt för koalitionen och åtagit sig att eröfra Holland, då han vid jultiden just från detta land öfverraskades med klagomål, att endast en mindre del af nordarmén befann sig där. Hans vrede gaf sig också luft i ljungande förklaringar den 27 december, och England indrog subsidierna för en makt, som så illa uppfyllde sina förbindelser. Den 14 januari erhöllo Wetterstedt och engelska sändebudet Thornton bref härom, och med skrifvelsen på fickan, hvars innehåll varit tillräckligt att göra den danske underhandlaren till herre öfver fredsvillkoren, underskref Wetterstedt slutligen fredstraktaten, sedan han lyckats förmå Thornton att under några dagar hemlighålla de depescher han erhållit från sin utrikesminister.
Med freden i Kiel insattes slutstenen i 1812 års politik och uppfylldes dess syfte: den skandinaviska halföns förening under en konung till ersättning för förlusten af Finland. Med inskränkta medel och den strängaste hushållning med Sveriges krafter hade det lyckats Carl Johan att öka rikets styrka utan att öfveranstränga den svenska nationen, och ur denna synpunkt är 1812 års politik så väl till sitt utförande som till sin planläggning “ett mästerverk, hvilket söker sin like i Sveriges historia.”
Äran af att i väsentlig mån ha medverkat till detta lysande resultat tillkommer en man, hvars diplomatiska begåfning gjorde honom till ett värdefullt biträde vid utförande af den svenska kronprinsens planer. Gustaf af Wetterstedt, född i Vasa stad den 29 december 1776, var son af sedermera landshöfdingen i Uppsala Erik af Wetterstedt. Såsom student medlem af eller åtminstone nära förbunden med medlemmarne af “Juntan,” ansågs den unge Wetterstedt vara “röd jakobin.” Har han verkligen svärmat för jakobinismen, blef han emellertid snart botad för detta svärmeri, då han på en längre utrikes resa fick tillfälle att i Paris på närmare håll skåda den franska republiken och bevittna, huru den stora revolutionens ideal, för hvilka så mycket blod gjutits, snedvridits. Återkommen hem, beträdde Wetterstedt den diplomatiska banan och nödgades såsom kabinettssekreterare och verkställare af sin konungs befallningar åse den långa rad af diplomatiska felgrepp och orimligheter, som utmärkte Gustaf IV Adolfs regering, utan att förmå göra något till fördärfvets afstyrande. Fullständigare än de flesta måste Wetterstedt under dagligt umgänge med konungen ha upptäckt den hemska sanningen, att han endast passade på en dåres sjukliga ingifvelser. Detta oaktadt höll han troget ut på sin post och hade ingen del i händelserna den 13 mars och Gustaf IV Adolfs fall. Redan af denne olycklige konung upphöjd i friherrligt stånd, befordrades Wetterstedt efter statshvälfningen till hofkansler och öfvertog, jämte vården af tryckfrihetsärendena, den chefsbefattning, som förut tillkommit statssekreteraren för utrikesexpeditionen, men deltog äfven i utrikeskabinettets göromål under detta kabinetts nye chef, den något retlige och tungrodde, men redbare och samvetsgranne utrikesministern, excellensen grefve Lars von Engeström, hvars “visserligen kraftiga, men kärfva och stundom knarriga skrifsätt” vida öfverglänstes af den yngre ämbetsbroderns lediga stil, ett “mönster af reda, klarhet och behag.” Vältalig och varm tolk för Sveriges förbindelse med Napoleon och förhoppningarna att i förening med honom kunna återeröfra Finland och “kräfva blodig räkning af Ryssland,” skulle Wetterstedt under de på Finlands förlust närmast
