att han var den romerska republikens fiende, innan han blef Pius VIII:s statssekreterare. Han var dessutom en fint bildad man, lidelsefull älskare af musik, och berättas ha vakat hela nätterna hos Cimarosa, kompositören till operan “Det hemliga äktenskapet,” för att kunna vara den förste, som fick höra densamma, hvaremot han aldrig kunde förmås att lyssna till Cimarosas medtäflares, Rossinis, musik. I de politiska förrhållandena var Consalvi hemmastadd som få af kyrkans män och därtill begåfvad med ovanlig statsmannaklokhet: man tillämpade till och med på honom Sixtus V:s ord om Henrik IV:s sändebud, kardinal d’Ossat, att “för att undgå hans skarpsinnighet, det icke var nog att förhålla sig tyst; man måste äfven undvika att tänka i hans närvaro”. Consalvi lät icke så lätt förleda sig af medgången under lyckans dagar, och hade mera fasthet än Pius VII i motgången: för sin förmåga att vinna människor, kallades han af romarne för “en sirén”, som verkade genom intagande artighet och öfvertalningsförmåga. Sin herres obetingade förtroende vann han genom att dagligen sätta honom in i allt, som tilldrog sig både hemma och utomlands, så att han ständigt var förberedd på allt, som inträffade. Dock kunde han icke alltid bli ense med påfven; då denne lade hufvudet på sned och stirrade rakt framför sig, visste Consalvi, att skillnaden i hans och hans herres uppfattning af förhållandena var så stor, att han icke kunde uträtta något. Consalvi, som uppfostrats i legitimitetens kretsar och stod i nära förbindelse med Ludvig XVI:s tanter, var en alltigenom konservativ natur, som icke hade minsta sinne för frihetstankarne, utan bevarade alla sina sympatier för den gamla regimen i Frankrike.
Den 15 juli 1801 undertecknade Consalvi med Joseph Bonaparte i Paris det märkvärdiga aktstycke, som fått namn af konkordatet och som i förbindelse med de s. k. “organiska artiklarne” visar hvad den romerska kyrkan kan bevilja staten, då dennas rätt tillvaratages af en sådan vilja som Bonapartes. För Frankrikes religiösa och andligt lif äfvensom för dess politiska och kulturhistoriska förhållanden blef emellertid konkordatet af största vikt, lika mycket genom de förändringar, som infördes, och hvad som staten vann, som genom det kyrkan lyckades bevara. Taine skildrar detta på sitt vanliga glänsande sätt, i det han säger:
“Enligt detta konkordat förklarar påfven, att ‘hvarken han eller hans efterträdare på minsta sätt skall oroa köparne af de indragna kyrkliga godsen i deras besittning af dem och att följaktligen äganderätten till dessa samma gods med dem tillhörande rättigheter och inkomster oföränderligen skall förbli i deras eller deras rättsinnehafvares händer’. Dädanefter ogillas ägandet af dessa gods icke mera af den högsta andliga myndigheten, och kyrkan häfver de moraliska betänkligheter, som bildade den sista, lilla, obekväma och farliga sten, hvilken infogad under lekmannasamhällets hörnsten, förstörde hela byggnadens fasthet och hotade den nya statens jämvikt. I stället doterar staten kyrkan. Enligt samma konkordat och i kraft af de dekret, som följa på det, ‘tillförsäkrar regeringen biskopar och kyrkoherdar ett anständigt underhåll. Där omständigheterna så fordra, kan detta underhåll ökas enligt beslut af de stora kommunernas generalråd, hvilka taga medlen härtill från kommunernas jord eller