norska folkets ombud till ett antal af 112 tingsmän, såsom de kallade sig, representerande alla klasser från gods- och bruksägare, präster och civile ämbetsmän till bönder, köpmän, officerare och underofficerare, soldater och matroser. Redan den 15 april hade det af församlingen utsedda konstitutionsutskottet, hvars ordförande var sorenskriver (häradshöfding) Christian Magnus Falsen, blifvit ense om hufvudgrunderna för den nya statsförfattningen, och den 16 maj antogs det nya grundlagsförslaget i sin slutliga lydelse. Dagen därpå, den 17 maj, underskrefs urkunden och valdes prins Christian Fredrik enhälligt till konung. Den 20 maj voro tingsmännen för sista gången tillsammans för att underskrifva protokollet och efter slutadt värf säga hvarandra farväl.
Under utropet: “Eniga och trogna till dess Dovre ramlar!” slöto riksförsamlingens medlemmar en “broderskedja” och uttalade därmed den grundstämning, som varit rådande hos församlingen under dess sammanvaro. Bland medlemmarne funnos många, hvilka i sin hänförelse gärna glömde de hotande farorna och svårigheterna, andra ansågö visserligen, att man, af hänsyn till landets nödställda belägenhet, borde finna sig i att pruta något på det stora målet, men om detta synes man dock i allt väsenligt ha varit ense. Alla synas ha hyst den önskan, att Norge måtte bli så själfständigt som möjligt och att den nya författningen byggdes på den möjligast breda demokratiska grundval. Också visade riksförsamlingen i Eidsvold en sällsynt grad af oegennytta och från allt partiväsen och all klassegoism ren fosterlands- och frihetskärlek. Den nya författningens mest betecknande drag blef också, att den genom sina bestämmelser om representationens sammansättning afgjordt lade maktens tyngdpunkt hos bönderna. I bonden hade man nämligen i Norge lärt sig se “den sanne norske mannen;” hos bonden ansåg man, att landets framtid låg, liksom dess forntid; och allmän var den tron, att Norge åter skulle bli hvad det en gång varit, därför att “sagotidens anda gått i arf till Norges frie odalmän.” “Bonden i det politiska högsätet var för Eidsvoldsmännen den nödvändiga förutsättningen för hela deras politiska verksamhet och alla deras tankar och förhoppningar om ett fritt, själfständigt Norge.”
De stora synerna i deras fulla utsträckning skulle emellertid icke förverkligas, men medan den svenska kronprinsen var frånvarande på främmande område och den stora politiken förlamade Sveriges handlingskraft, hade norrmännen likväl förstått att begagna de gynnsamma ögonblicken till att åstadkomma förhållanden och skapa fakta, som erhöllo en vidtgående betydelse för deras ställning i föreningen med Sverige.
I Danmark följde man med lifligt deltagande och knappt förstucken uppmuntran den norska oafhängighetsrörelsen. Makterna erkände emellertid icke prins Christian Fredrik såsom Norges konung och utöfvade genom sina sändebud i Köpenhamn ett tryck på den danska regeringen för att få tronföljaren hemkallad från Norge och de i Kiel ingångna förpliktelserna uppfyllda. Endast den engelska regeringen syntes länge intaga en skäligen tvetydig hållning. Till England hade prins Christian Fredrik skickat sin vän Karsten Anker för att föra sin talan, och på andra sidan Nordsjön rådde en icke ringa sympati för Norge. Den engelska premierministern lord Castlereagh sände också en diplomatisk agent J. P. Morrier till Norge för att undersöka förhållandena därstädes. Denna sändning ledde dock icke till några vidare följder, och vid midten af juni anlände äfven
