ett folks nationella oberoende och utgick från den grundsatsen, att Sverige, såsom en konstitutionell stat, icke kunde i strid med denna sin egenskap vägra Norge en fri författning. Att på annat sätt behandla ett folk, ämnadt att med svenskarne dela framtidens faror liksom framtidens ära, hade i hans tanke, under rådande förhållanden, varit icke allenast oklokt, utan rent af stridande mot en lugn och fördomsfri uppfattning af heder, billighet och råttvisa. “Om Sverige af sin förening med Norge också endast hade den negativa fördelen, att dess västra gräns tryggades och att det erhölle den öställning, som i så hög grad bidrager till ett lands säkerhet mot fientliga anfall, så kunde man i alla fall vara förvissad, att den säkraste besittningen vunnes genom en frivillig förening.” Vapnens makt skulle på de båda folkens inbördes ställning endast utöfva det mest olycksbringande inflytande; det gamla nationalhatet skulle endast uppflamma så mycket häftigare och bli djupare och svårare att utplåna. Ett tillstånd af obehag, jäsning och hätskhet skulle uppstå och bilda en tacksam jordmån, om Ryssland åter vid någon tidpunkt funne lämpligt att “genom utkastande af begärliga lockbeten och löftesrika förespeglingar utså och underhålla söndringens frö mellan de båda broderstaterna för att på detta sätt fördärfva den ena genom den andra.”
Utom dessa bevekelsegrunder af högre art funnos äfven andra omständigheter, som gjorde föreningens skyndsamma genomförande önskvärd. Bland koalitionens furstar och statsmän hade liksom en tyst öfverenskommelse uppstått; att låta Norge slippa för så billigt pris som möjligt, endast man kunde hålla sitt gifna löfte att öfverlämna landet till bundsförvanten från de tysk-franska valplatserna; och det är ganska troligt, att man vid de flesta hof i Europa önskat, att “den svenska kronprinsen genom ett spanskt krig med norska nationen skulle förstöra sig liksom Napoleon.” Vid kongressen i Wien yppade sig mycken ogenhet mot Carl Johan och Sverige, och den engelska premierministern, lord Castlereagh, uppgifves till och med ha uttalat sin ånger öfver, att England lämnade sin garanti åt Sverige för Norges besittande. Det såg till och med ut, som om Frankrike, Österrike och Preussen icke varit obenägna att betrakta Carl Johan på samma sätt som konung Joakim Murat och andra furstar af Napoleons tillverkning, och då slutligen Norges andel af den för det förut förenade Norge och Danmark gemensamma statsskulden skulle uppgöras, ställde sig de europeiska stormakterna afgjordt på Danmarks sida och läto förstå, att “det nu tillkomme den svenska konungen att icke svika deras förväntan”; till och med kejsar Alexander utöfvade på en svenska regeringen ett tryck, som för en längre tid vållade en obehaglig spänning mellan den svenska kronprinsen och alla ryssars själfhärskare.
Slutligen tilläto Sveriges materiella tillgångar intet långvarigt krigstillstånd; statssekreteraren för finanserna, af Wirsén, förklarade, att då kampanjen efter tyska kriget vidtog, penningar icke funnos för längre tid än november månad. “Gif mig 6 millioner och 40,000 man, och jag skall marschera,” sade Carl Johan åt dem, som uppmanade honom att med vapnen göra slag i saken, men de upplyste honom icke om, hvarifrån han skulle taga medel.
Äfven de svenska kommissarier, hvilka skulle underhandla med norska stortinget, kommo, så snart de hunnit taga närmare kännedom om den norska nationens stämning, allt mera till den öfvertygelsen, att “såväl föreningens genomförande för tillfället som framför allt dess varaktighet för framtiden berodde på en fredlig uppgörelse och en varsam behandling af ömtåliga sinnen.”
