så länge, Nore, vårt förbund bestå!
Hvad själf ej är ett helt, sig till det hela slute!
För hvarje hälft är stunden hastigt ute.
Mindre högstämdt, men icke därför mindre innerligt hälsade grefve H. G. Trolle-Wachtmeister föreningen, då han, hemkommen från nyårscouren å Stockholms slott den 1 januari 1815, i sin dagbok nedskref följande vackra ord: “Angenäm och ny var för oss svenskar anblicken af vår konungs norske statsminister. Hans inträde bland oss var det vackraste firande af en nyårsdag. Utan erkänsla till försynen och dess verktyg, kronprinsen, kunna vi icke tänka på det i sekler eftersträfvade mål, hvartill vi nu nästan utan uppoffring hunnit, i ett ögonblick, då den öfriga kontinenten befinner sig i en obestämd ställning och i en oreda, som hotar sluta med ett utbrott, hvars riktning för de flesta kontinentalmakterna icke kan förutses. Framkomna till den hamn, som varit det från början utmärkta målet för vår politik, äro vi nu oförhindrade att efter den lyckligt vunna regenerationen sysselsätta oss ensamt med vår inre belägenhet, då ännu ingen annan kontinental makt är säker om sin yttre.”
*
“Vårt skrala samhälle hänger ännu tillsammans blott genom den allmänna vördnaden för kronprinsen och öfvertygelsen om hans stora förtjänster,” skref grefve H. G. Trolle-Wachtmeister i sin dagbok i juni 1815. Den tacksamhet och hänförelse, med hvilka Carl Johan mottogs vid sin återkomst till Sverige efter föreningens med Norge genomförande, skulle emellertid småningom svalna, och det dröjde icke länge, förrän man började “spana efter brister, där man förr funnit endast ämnen för beundran.” Midt under det allmänna jublet öfver de framgångar, som återupprättat Sverige ur dess förnedring, gaf sig nämligen äfven en förstämning till känna, som hade sin grund i flera omständigheter, men ursprungligen och starkast framträdde hos ridderskapet och adeln i den s. k. “riddarehusoppositionen,” hvilken vid 1815 års urtima riksdag började höja sitt hufvud och sedermera skulle vara det hotande spöke, som under Carl Johans hela regeringstid utgjorde det ständiga föremålet för hans farhågor.
Sveriges adel efter 1809 var icke mera hvad den fordom varit. Detta stånd uppbars hvarken längre af rikedomens och krigsbragdernas glans eller kunde mera betraktas såsom oumbärligt i egenskap af statsinstitution. “Man skulle,” säger Crusenstolpe, “ej olämpligen kunna indela Riddarehuset i helt andra tre klasser än grefvar, friherrar och adelsmän. Man skulle nämligen kunna hänföra till den första klassen: de rika, om hvilkas tillvaro allmänheten aldrig erinras oftare eller på annat sätt, än då de gifvit någon fest, hvilken kungliga familjen täckts hedra med sin höga närvaro; till den andra: de skuldsatte, hvilkas hela förhoppning hvilar på lån, sysslor och brännvinspannan; till den tredje: de fattige, med dagens frätande bärgningsbekymmer i hjärtat, och cessionsansökningen eller grafven i perspektiv. Det gifves visserligen också en fjärde klass, som dock snarare torde kunna räknas till undantagen. Det är de någorlunda behållna, som lefva af sin jord eller sina kapitaler, obemärkta och in-
