hans ynnest. En ryttmästare vid skånska husarerna vid namn Strussenfelt, “ett slags fantastiskt lärd narr, hvars dåliga affärer genom en crapuleux lefnad i Stockholm blefvo ännu mer försämrade,” hade till de la Gardie skrifvit ett bref, utan annat egentligt ändamål än att erhålla en fördelaktig sysselsättning, som de la Gardie genom den ynnest, i hvilken han gaf sig sken af att stå hos kronprinsen, skulle söka förskaffa brefskrifvaren. Men därjämte innehöll brefvet äfven en begäran om penningar till en tilltänkt hemlig resa till drottning Fredrika Dorotea i Carlsruhe, föranledd af något uppdrag, som Strussenfelt erhållit af Gustaf Adolfs gunstling, den numer aflidne grefve Ugglas. Efter några dagars dröjsmål hade de la Gardie beslutit sig för att visa detta bref för kronprinsen, som därvid blef idel eld och lågor och tillät sig “grufliga utfarter” mot de la Gardie. På förbön af m:me de Staël, som då vistades i Stockholm, blef de la Gardie visserligen icke förvisad från kronprinsens hof, men kronprinsen fann likväl, att “de la Gardie behöfde byta om luft,” hvarför han utsågs till att bekläda den just i samma dagar lediga sändebudsposten i Madrid. Under krigsåren 1813 och 1814 vistades de la Gardie i utlandet, och först mot slutet af 1315 var han åter i Sverige, där ryktet redan haft att förkunna, att de la Gardie med de engelska statsmännen haft öfverläggningar om sättet att återställa prins Gustafs arfsrätt till Sveriges tron. De la Gardie kunde emellertid rättfärdiga sig, och då det visade sig, att beskyllningarna voro ogrundade, mottogs de la Gardie på det vänligaste sätt af kronprinsen, som dessutom besökte honom på hans egendom i Skåne, och allt syntes glömdt, då hans namn snart åter skulle inblandas i en ny konspirationshistoria.
Af större betydelse var en tilldragelse med en ung gardesofficer vid namn Otto Natt och Dag, ty från dennes hand förelåg en skrift, som till sitt syfte kunde kallas högförrädisk. Utrustad med godt hufvud, i besittning af goda studier, men därjämte egenkär och af ett bittert, melankoliskt lynne, som ytterligare försvårades af hans medellöshet, utgaf den unge mannen, som icke hunnit högre i graderna än till fänrik, en afhandling om svenska krigsmaktens organisation, däruti han tämligen illa behandlade sina kamrater vid gardet. Dessa blefvo häröfver mycket förbittrade, och författaren måste i kasernen bedja officerskåren om förlåtelse. Den unge Natt och Dag begärde med anledning häraf sitt afsked, men flyttades, befordrad till löjtnant, till Jämtlands regemente. Han var emellertid icke nöjd härmed, utan begärde åter afsked och reste till utlandet. Därstädes utgaf han en tysk öfversättning af sin bok, men denna gång försedd med ett företal, innehållande orimliga och skamlösa utfall mot den svenska kronprinsen, som ständigt kallades “Bernadotte,” jämte uppmaningar till det gamla konungahusets återtagande. Naturligtvis väckte saken i Stockholm den pinsammaste uppmärksamhet, och som Natt och Dag sades uppehålla sig i Carlsruhe, anmodade man den badiska regeringen om hans utlämnande. Hofrätten utfärdade därjämte stämning på honom med anledning af de i hans skrift förekommande “eftertänkliga framställningar, syftande på omstörtning af rikets fundamentallagar,” och den 21 november 1816 dömdes Natt och Dag contumaciter “förlustig adligt namn och stånd samt att mista lif, ära och gods” och förklarades fridlös öfver hela Sveriges rike.
I denna dom kunde mot ett bevisligt högmålsbrott bestämda lagparagrafer åberopas, men så förhöll det sig icke med andra högmålsfrågor från 1817,
