hvilka sysselsatte den allmänna uppmärksamheten och samt och synnerligen endast berodde på obevisade angifvelser, hvilka framkallades af Carl Johans hemliga polis, en inrättning, som han till både skam och skada för sig själf ägnade mycken uppmärksamhet och till hvars upprätthållande “ett förut okändt system af rapporter från ämbetsmän, högre och lägre, civila och militära, infördes.” I ett af grefve L. von Engeström den 19 december 1810 till rikets landshöfdingar utfärdadt cirkulär hette det nämligen, att rapporter borde insändas ”om hvad sig i länet eller å gränsen tilldragit och som kan äga gemenskap antingen med ordningen och stillheten i landet, Sveriges förbindelse med främmande makter, dessas eller deras undersåtars intressen, äfvensom om nyttiga upptäckter, näringars af- och tilltagande, stora olyckor, såsom stormar, sjöskador, fartygs kastande på strand och mera dylikt … Att allmänna tänkesättet för eller mot regeringen samt misstänkta personers vistande icke böra undgå Tit. uppmärksamhet, förstås af sig själf.”
Naturligtvis gaf detta egendomliga cirkulär anledning till opåkalladt fjäsk, som vållade oreda, och sporrade till ovist nit, som oroade sinnena och — för att begagna grefve H. G. Trolle-Wachtmeisters ord — gjorde, att den “svenska nationen, som af en alldeles egen fallenhet tror, att hvarje regent dör förgiftad af de förnäme, blef öfvertygad om, att ingen dag förgick utan stämplingar mot prinsens lif.” Alla möjliga rykten kommo i omlopp och skulle varit löjliga, om de icke varit så bedröfliga. Än sköt sig en ung officer för skuld, och strax hade han deltagit i en sammansvärjning mot Carl Johans lif. Än lät Stockholms stad, till förekommande behof, på Träsktorget — numer Roslagstorg — dit skam- och spöpålen med tillbehör flyttades från Packartorget — numer Norrmalmstorg — uppbygga en schavott, och genast “tillströmmade några tusen personer, som stodo från morgonen till middagstiden” i väntan på, att några herrar, som velat förgifta Carl Johan i Norge, skulle, sig själfva till straff och andra till varnagel, få bestiga densamma. Då spektaklet emellertid uteblef, begingos våldsamheter, misshandlades polisbetjäningen, utöfvades våld mot enskilda personer och sönderslogos fönsterrutor — “allt för ro skull under hurra rop och skrål.” Den förgiftningshistoria, som gifvit anledning till dessa uppträden, hade hämtats ur en utländsk tidning, och då som nu “fann man solklart, att i något så präktigt som en utländsk avisa icke kunde finnas något, som är alldeles utan grund.”
Den 28 januari firades Carlsdagen i Visby med en festmåltid på stadens gästgifvaregård, och efter middagens slut begåfvo sig några af deltagarne från festlokalen för att äta kväll. Medan man väntar på maten, tömmes en bål, och därunder föreslår en läkare vid namn Bergelin, betydligt påstruken, sin lika beskänkta granne, en magister Ihre, att dricka Gustaf den femtes skål, ett tilltag, hvilket af hofrätten rubricerades såsom “stämpling mot successionsordningen och brott mot förbudet af gemenskap med medlemmarne af förra konungahuset.” De båda dryckesbröderna dömdes på grund häraf att “såsom rikets förrädare mista lif, ära och gods samt varda halshuggna,” ett straff, hvarifrån “konungens egen faderliga mildhet” likväl förskonade dem. Med Vaxholms
