mande dyrbara öfverflödsvaror; importhandeln, befrämjad genom den i Göteborg och Carlshamn åt engelsmännen upplåtna nederlagsfriheten, vore förenad med en skadlig växelhandel, som bragt våra exportvaror i vanpris och medfört en ofantlig handelsunderbalans, hvilken åter verkat rörelsekapitalets förminskande.”
Så klagades från adelns bänkar på riddarhuset, och snart hördes ett och annat återljud äfven från de öfriga stånden. Ett särskildt utskott tillsattes för att utreda orsakerna till de öfverklagade missförhållandena och angifva medlen till deras afhjälpande, och i detta särskilda utskott blef riddarhusoppositionens ledare, prosten i Sala, grefve Fredrik Bogislaus von Schwerin, född i Stralsund 1764 och förut officer, ordförande. Schwerin var en genom omfattande bildning och grundliga kunskaper synnerligen framstående person med starka sympatier för den engelska parlamentarismen med dess ministeriella majoritetsstyrelse och parlamentariska opposition, som det var hans älsklingsidé att söka tillämpa på de svenska riksdags- och ståndsförhållandena. I hans hand blef det särskilda utskottet ett lydigt redskap, och både dess riktning och verksamhet bestämdes af honom. Förgäfves framhöll Hans Järta, att den så högljudt öfverklagade “förlägenheten i allmänna rörelsen” eller, såsom det äfven hette, “den allmänna nöden i landet” rättare bort benämnas “en hos enskilda personer nog allmän förlägenhet.” Utskottet ansåg emellertid, att det öfverklagade onda lätt skulle hjälpas å ena sidan “genom underlättad tillgång till lån åt producenterna förmedelst utvidgande af de redan befintliga diskonternas rörelse och inrättande af särskilda lånekontor i landsorterna, och å andra sidan införande af ett i högsta möjliga grad prohibitivt system till skydd och befordran af de inhemska näringarna.”
Utskottets mening blef äfven riksdagens, men under öfverläggningarna om “den allmänna nöden i landet och sättet för dess afhjälpande,” riktade borgareståndet ett våldsamt angrepp mot de i Sverige bosatta judar, som förklarades ha “föranledt snart sagdt alla de olyckor, af hvilka landet för närvarande ansågs hotadt; judarne hade öfversvämmat landet med utländska öfverflödsvaror, i Göteborg varit de talrikaste och djärfvaste lurendrejare; de vore skulden till det lägervall, hvari svenska medborgarnes näringsgrenar befunne sig; genom deras växelvingleri stegrades kursen och råkade svenska myntet i vanvärde; på leveranser till kriget hade de gjort sig oskäliga vinster, och hela deras förmögenhet vore till största delen utsugen af rikets inbyggare.”
I dessa lika förhatliga som af den simplaste afundsjuka och egennytta förestafvade utgjutelser hördes snart instämmande röster äfven från andra håll, och då kronprinsens adjutant, major Påhlman, anmärkte, att de, “som nu af s. k. patriotism ville jaga judarne ur landet, säkert hade andra skäl än blott fäderneslandets bästa för dessa sina nitiska bemödanden,” och tillade, att svenska handlande möjligen hade mindre än judarne tvekat att “af staten helt kristligt och patriotiskt tilltvinga sig för leveranser betalningssummor vida öfver de gångbara prisen,” ådrog han sig med detta uttalande alla handlandes häftiga ovilja, och saken blef en partifråga.
Till oppositionen på riddarhuset hörde bland andra äfven revisionssekreteraren, friherre Ludvig Johansson Boije, hvilken, “anfallen af kreditorer, dem han ej kunde skaffa penningar, och ägare till en liten jordlapp, hvars produktion
