sig mot denna måste Argus slutligen tillgripa det enda verksamma medlet, som utgjordes af ansvarighetssystemet. Hofkansleren hade nämligen redan i januari 1822 afstått från sina förhoppningar att genom “fördragsamhet kunna inom gränserna för en sansad granskningsrätt återföra” tidningens utgifvare och för den skull tills vidare inställt tidningens utgifvande. Men då anmälde sig såsom utgifvare af Argus den andre gravören J. A. O. Malm, och under dennes egid fortsatte “den svenska pressens högtidliga öfverstepräst sin offertjänst” på publicitetens altare till den 7 december samma år, då han åter drabbades af hofkanslersämbetets åskor, och tidningen på nytt indrogs. “Det onda är odödligt liksom det goda,” och Argus dog icke, utan uppstod i föryngrad gestalt såsom Argus den tredje, denna gång under skydd af kammarskrifvaren Bolins namn, och slutligen tröttnade hofkansleren.
Samma öde, att upprepade gånger ådraga sig hofkanslerens misshag, drabbade den af de båda kunskapsrika och aktningsvärda bröderna S. L. och J. P. Theorell utgifna Stockholms Courrier, i hvilket organ de ägnade en nitisk uppmärksamhet åt vissa i ögonen fallande oegentligheter i förvaltningen. Tidningens artiklar utmärkte sig för sakkunskap, grundlighet och frimodig skärpa och angrepo framför allt det åskådningssätt, som ville uppehålla den häfdvunna administrativa domsrätten, äfvensom skråväsendet i handel och näringar. Tidningen åsamkade sig härigenom också mycken ovilja i ämbetsmannakretsar, och då den införde dödsdomen öfver Bergelin och Ihre, hvilka, såsom man torde erinra sig, dömts för högförräderi, därför att de druckit Gustaf V:s skål, och därjämte förklarade, att “konungens högsta domstol i denna sak gifvit den största anledning till anmärkning mot sig,” fann hofkansleren Wetterstedt, att tidningen “fullkomligen uppfyllt lagens fordran af en fortfarande smädlig egenskap,” och indrog densamma. Samma öde drabbade genast den nya Courrieren, som med nytt tillståndsbevis utkom den 11 april, emedan den innehöll en allvarlig och värdigt skrifven betraktelse öfver indragningsmakten och under rubrik “Slut från Stockholms Courrier” fortsättningen af rättegångsförhandlingarna i det nämnda högförräderimålet. “Courrieren” blef således endast en dag gammal, och därpå afslogs hvarje begäran om nytt tillståndsbevis, hvilken framställdes af bröderna Theorell. Det oaktadt blef indragningsmaktens åtgärd kraftlös, ty i bröderna Theorells ställe trädde notarien Kindelius och begärde att få utgifva Courrieren från Stockholm, och som han ännu ingenting förbrutit, kunde man icke neka honom tillståndsbbevis. I hans tidning fortsatte bröderna Theorell, af hvilka den äldre sedan blef justitieombudsman, sin publicistiska verksamhet. Denna blef dock icke lång, ty då äfven “Courrieren från Stockholm” indrogs, ägnade de sig i slutet af 1822 åt andra uppgifter, enär de för Kindelius’ nya tidning: Stockholmske Courrieren icke ville begagna sig af ansvarighetssystemet.
Under de tio år indragningsmakten funnits till hade den från sin ursprungliga uppgift, att förekomma “obetänkta rubbningar i rikets förhållande till utrikes makter,” blifvit ett politiskt verktyg till att förfölja och kväfva hvarje granskning af rikets styrelse och framkallade endast motstånd och missaktning. Måhända har den mer än något annat också bidragit till att egga den oro och det missnöje, som utmärkte senare delen af Carl XIV Johans styrelse, och detta så
