kunde utesluta honom själf, men icke hans i protokollet nedlagda tankar; der förra möjligheten underkastade han sig, men nödgades afslå den i senare afseendet framställda begäran.”
Anckarsvärd blef emellertid den segrande, ty då inga flera talare anmälde sig, hemställde landtmarskalken, grefve Carl de Geer, om remiss af motionen jämte de i anledning däraf afgifna yttrandena, “hvilket besvarades med starka ja”.
Riddarhuset hade sålunda haft en “stor dag”, och den skulle icke bli den sista. Den större lifaktighet, som börjat framträda på statslifvets område framkallade nämligen snart krafvet på att riksståndens öfverläggningar skulle föras inför offentligheten, och “ett för alla fritt tillträde till åhörande af riksståndens förhandlingar” blef också den form, i hvilken detta kraf framställdes.
Början till ett slags offentlighet hade visserligen redan före införandet af 1809 års statsskick blifvit gjord genom offentliggörandet af riksståndens protokoll, men detta medgifvande kunde naturligt nog icke anses tillfyllest af den politiska meningsyttring, som ifrade för de fria samhällsformernas utvidgande och för framkallande af ett mera vaket sinne för statens angelägenheter hos den stora massan af folket. Mot de många och viktiga skäl, som talade för offentligheten, framhöllos emellertid en mängd inbillade olägenheter, såsom fanatiska åhörares inblandning i öfverläggningarna, eller att undseendet för allmänheten medelbart kunde bli ett band på yttrandefriheten, eller oöfvade talares rädsla att uppträda inför allmänheten såsom åhörare. Vid 1823 års riksdag föll likväl förslaget såväl på riddarhuset som hos präster och bönder, men följande riksdag beslöts offentlighet i samtliga stånden, och den 1 mars 1830 utfärdades “Lag för åhörare vid riksens ständers sammanträden”.
Då den svenska riksdagen åter sammanträdde till sin långvariga session 1828 till 1830, skulle den erhålla ett rikt ämne till mer än vanligt lifliga förhandlingar af de händelser, som tilldragit sig under den sedan riksdagen 1823 till 1824 förflutna tiden. I statsrådet hade den gamle excellensen grefve L. von Engeström afgått och fått till efterträdare numer grefve Gustaf af Wetterstedt; det blef också den senare, på hvars lott det kom att utreda de för land och regering i hög grad förödmjukande och förlustbringande följderna af en spekulation, som ursprungligen satts i verket af general-amiralen, grefve O. R. Cederström och skulle föranleda dennes fall.
Man hade i Sverige länge tänkt inleda handelsförbindelser med de sydamerikanska spanska kolonierna, en fråga, som ofta varit föremål för Carl Johans öfverläggningar med de båda statssekreterarne, grefve G. F. af Wirsén och friherre Skogman. Så länge upproret rasade i Sydamerika och Mexico, stötte det emellertid på svårigheter att förverkliga denna tanke, af hvilken man lofvade sig stora fördelar för den svenska handeln, men sedan England, Frankrike och Förenta staterna erkänt de upproriska kolonierna såsom själfständiga stater och med dem ingått handelsfördrag, upptogos äfven från svensk sida underhandlingar om en provisorisk handelstraktat med Colombia. Den colombiska styrelsens uppmärksamhet riktades därunder på möjligheten att till den nya fristatens försvar få af Sverige inköpa äldre linjeskepp, som förut varit utbjudna åt Spanien, ehuru denna makt afslagit anbudet. Förslaget vann bifall, Wetterstedt fick del af detsamma, och grefve Adolf Rosen, en svensk sjöofficer, som rest i
