i Frankrike fyllas. Konkordatet var, enligt Vinets ord, “ett förnuftsäktenskap mellan revolutionen, som icke mera var så ung, och det gamla Frankrike, som representerades af dess gamla religion”.
* * *
Innan förste konsuln genom sin seger vil Marengo fullständigt sprängde
koalitionen mot Frankrike, hade han slugt förstått att från densamma aflägsna
den ryske zaren. I ett bref till kejsar Paul lät han nämligen denne förstå,
att så snart han befriat det af engelsmännen belägrade Malta, skulle han
genast återlämna ön till den orden, hvars stormästare kejsaren var, och för att
ytterligare vinna honom, hemsände han de ryska fångarne, som han på sin
bekostnad låtit förse med nya uniformer. Lika ursinnig öfver engelsmännens
tilltag att bemäktiga sig Malta som rörd af Bonapartes uppmärksamhet,
drog sig kejsar Paul genast tillbaka från sina allierade och upplifvade, för
att hämnas på engelsmännen, “nordens beväpnade neutralitet”, som redan
1780 bildades under kejsarinnan Katarina och hvars förnämsta grundsatser
voro, att flaggan täcker varan; att fartyg under konvoj icke få visiteras; att
endast krigsförråd, kanoner, krut o. s. v. anses för kontraband; att
blockadrätten endast kan tillämpas på en verkligen blockerad hamn eller kust, att
på hvarje neutralt fartyg kaptenen och hälften af besättningen måste tillhöra
den nation, hvars flagga fartyget för; att hvarje fördragsmakts krigsfartyg
kunna skydda och ledsaga de båda andras handelsfartyg. På grund af dessa
bestämmelser ingicks den 16 december 1800 en konvention mellan Ryssland,
Sverige och Danmark, till hvilka makter några dagar därefter Preussen slöt sig,
hvarpå en förenad eskader skulle samla sig i Östersjön för att utföra
öfverenskommelsen.
England, som aldrig erkänt någon annan sjörätt än sitt eget godtycke, betraktade denna “kvadruppelallians” som en krigsförklaring och besvarade densamma redan den 14 januari 1801 med en förordning om allmänt beslag på alla ryska, svenska och danska handelsfartyg, och innan den i konventionen omtalade förbundsflottan kunde samla sig, visade sig under öfverbefäl af amiralen, sir Hyde Parker, och Nelson såsom kontreamiral en engelsk flotta om 50 fartyg, af hvilka 17 voro linjeskepp med 10,000 man trupper ombord, i Kattegat, gick genom Sundet och kastade den 30 mars ankare mellan ön Hven och Köpenhamn. Den 2 april stod slaget på Köpenhamns redd, i hvilket danskarne, ehuru öfverraskade och så utblottade på fartyg, att de måste bevära förtöjda pråmar med artilleri, som i brist på öfvadt manskap sköttes af stadsbefolkningen, handtverkare, bodbiträden och borgare, likväl tillfogade engelsmännen så kännbara förluster, att öfveramiralen, sir Hyde Parker, signalerade om stridens upphörande och sina fartygs reträtt. Nelson lydde emellertid icke denna order; han satte kikaren till sitt blinda öga och tog sin skeppskapten till vittne på, att han icke sett amiralens signal, hvarpå han fortsatte striden. Men äfven för honom blef danskarnes ihärdiga försvar slutligen för besvärande och han beslöt att underhandla. För att undvika hvarje sken af brådska eller svaghet ville han försegla det bref, i hvilket han föreslog stille-
