södra Amerika, började med general-amiralen grefve Cederström underhandla om försäljningen af de utbjudna krigsfartygen. Det hette, att köparne — ett engelskt handelshus — skulle använda fartygen till handel på Ostindien, och, för att göra detta föregifvande sannolikare, undantogs bestyckningen på nedre batterierna jämte tillhörande krigsförnödenheter. För större tystnads iakttagande äfvensom för större skyndsamhet skulle köpet uppgöras mellan det engelska handelshusets svenska ombud, huset Michaelson & Benedicks, och general-amiralen Cederström med förbigående af förvaltningen af sjöärendena. Försäljningen skulle endast sträckas till fartyg, som voro öfver 25 år gamla, och för de på detta sätt erhållna medlen skulle nya fartyg byggas. Då den engelska firman för 60-kanoners linjeskeppet “Tapperheten” bjöd 457,028 rdr banko, ehuru det värderats till endast 299,368 rdr banko, och på fregatten “af Chapman” ingaf ett lika förmånligt anbud, erhöll general-amiralen Cederström befallning att genast afsluta försäljningen, hvilket också skedde på våren 1825.
Den pekuniära vinsten lockade emellertid att fortsätta på den sålunda beträdda banan, och efter Colombia kom Mexico med anbud att få köpa linjeskeppet “Försiktigheten” och fregatterna Camilla” och “Eurydice” för ett pris, som likaledes ansenligt öfversteg den summa, till hvilken de tre fartygen värderats. Härvid öfvergaf man emellertid principen att sälja endast gamla fartyg, ty fregatten “Camilla” var så godt som alldeles ny, och skeppet “Försiktigheten” hade kort tid förut undergått en förbyggnad, som gjorde, att det måste betraktas såsom ett nytt fartyg. Invändningar mot försäljningen saknades icke heller, och statsrådets ledamöter, med undantag af Cederström, hemställde, om icke sjöförvaltningen borde höras i frågan. Carl Johan förklarade emellertid, att han genast efter statsrådets härande ville fatta sitt beslut, och sedan han tillkännagifvit sig äga säkra anledningar att hoppas på en varaktig fred, hvarför ingenting heller torde hindra den föreslagna försäljningen, så tillstyrktes denna af statsrådet enhälligt ur ekonomisk synpunkt, och försäljningskontraktet skulle åter upprättas af general-amiralen.
Den svenska regeringens beredvillighet att på detta sätt afyttra den svenska flottans fartyg hade emellertid icke undgått utlandet, och snart uppstodo misstankar, att de försålda fartygen voro afsedda till helt andra ändamål än de uppgifna, så mycket mera som den i köpet undantagna bestyckningen och ammunitionen till det nedre batteriet på omvägar också försålts.
Redan den 1 juli 1825 ingaf spanska sändebudet i Stockholm Alvarado till grefve af Wetterstedt en not, i hvilken han tillkännagaf, att hans regering fått veta, att skeppen skulle användas i de upproriska koloniernas krig mot Spanien, protesterade mot den kränkning af folkrätten, den svenska regeringen tillåtit sig, och yrkade köpets återgående. Dessa föreställningar afvisades emellertid från svensk sida med den förklaring, att om Spanien hade skäl att tro de sålda krigsfartygen vara afsedda att understödja dess upproriska kolonier, hade det att vända sig till den engelska regeringen med sina föreställningar; fartygen hade endast sålts för att skaffa medel till nya fartygs byggande, och ville Spanien köpa fartyg, funnos ytterligare två till salu.
Hade Spanien förblifvit ensamt om sin protest mot det föga värdiga sätt, hvarpå den svenska regeringen kringgick sin skyldighet såsom neutral makt att icke blanda sig i Spaniens stridigheter med de sydamerikanska staterna, hade
