sparre, som hyste gammalt agg till Wirsén, drog icke i betänkande att i ett anförande försåtligt angripa Wirsén, och, utan att nämna hans namn, tala om “oskicklighet, oredlighet, försnillningsbegär, som fått statens förvaltning i sina ämbetsmannahänder med ty åtföljande inveckling, oberäkneliga och inuti hvarandra omlindade utgreningar, under ett täckelse af hemlighet, ämnad att från granskningens öga undanhålla den med flit och händighet ordnade oordningen och dess hufvudändamål: försnillningen eller det egennyttiga temporära begagnandet af statens medel”. Åt detta Adlersparres yttrande, som framställts i sådan form, att Wirsén icke öppet kunde försvara sig mot detsamma, gaf “Stockholms Dagligt Allehanda” offentlighet, och den grämelse detta orsakade Wirsén, i förening med sorgen öfver broderns, den gamle hederlige konteramiralen Carl Johan af Wirséns död, ansågs allmänt ha påskyndat den högt förtjänte mannens frånfälle den 9 december 1827.
I revisionsberättelsen förekommo visserligen icke några anmärkningar, men så många flera anmälanden mot statsrådet i dess helhet och hvar och en af dess medlemmar särskildt, men fastän under riksdagen oppositionen med mycken skärpa riktade sig dels mot Wetterstedt, hvilken af en af dess medlemmar, grefve C. F. Horn, betecknades såsom den mest skyldige och den, som i främsta rummet föranledt de förödmjukelser, kostnader och skandaler, som varit skeppshandelns följder, dels och företrädesvis mot grefve Cederström, hvars skiljande från sitt ämbete såsom statsråd yrkades af konstitutionsutskottet, så blef utgången likväl den, att anmärkningarna mot statsrådet med anledning af skeppshandeln fingo förfalla och att endast adeln godkände konstitutionsutskottets anmärkning mot Cederström. Han var emellertid redan skild från sitt statsrådsämbete, och i sin konungs gunst hade han redan en efterträdare i grefve Magnus Brahe.
*
I tio års tid hade nu Carl XIV Johan styrt Sverige, och under alla dessa år hade landet åtnjutit en oafbruten fred. De händelser, som fört den förre franske marskalken på Sveriges tron och låtit landet deltaga i Europas uppgörelse med Napoleon, hade tydligt och klart visat, att Sverige för alltid måste låta alla drömmar om en politisk stormaktsställning fara och i stället söka sig en sådan ställning på de fredliga idrotternas område, inom vetenskap, konst och industri. Liksom Sverige inom litteraturen under århundradets förra del intog ett rum, som det med heder häfdade i jämbredd med Europas förnämsta stater på detta område, så kan man med ändå större skäl säga, att det på naturvetenskapens fält stod i främsta ledet. Under denna period af Carl XIV Johans regering faller nämligen en Berzelius’, en Retzius’, en Sven Nilssons första mannaår, ehuru de lyckligtvis ännu länge skulle föra de svenska naturvetenskaperna runor med ofördunklad ära och skapa sina namns odödlighet bredvid en Linnés och en Scheeles.
Jöns Jacob Berzelius föddes den 20 augusti 1799 i Östergötland, där hans fader var lärare i Linköping. Redan vid nio års ålder beröfvad sina föräldrar, uppfostrades han under torftiga och hårda omständigheter i sin stjuffaders, kyrkoherden Ekmarks hem, men gjorde inga synnerliga framsteg, ehuru han visade stort intresse för naturen och en begåfning, som förmådde stjuffadern att vid ett tillfälle säga: “Jacob, du har anlag att träda i Linnés fotspår, eller i
