Cartouches; jag hoppas du har Gud för ögonen, så gör du säkert det förra.” Förra delen af denna profetia slog också in; Berzelius intog i norden blomsterkonungens stol, men:
“djupare än till
blommornas väsen,
in i naturens
mystiska sköte
sänkte han …
forskande blicken,
tände därinne
sanningens ljus.”
Tills vidare togo den unge Berzelius’ studier dock ingen synnerlig fart, och fast han alltjämt med ifver och intresse studerade naturen, erhöll han vid sin afgång 1796 från Linköpings gymnasium det vitsordet, att han “med lyckliga naturgåfvor förenade mindre goda seder och vore en yngling med tvetydigt hopp”. Detta lika orättvisa som enfaldiga betyg hindrade emellertid icke Berzelius att framgå på den bana, för hvilken han kände sig kallad. Vid universitetet i Uppsala började han för den skull studera kemi, men, då han sökte tillträde till laboratoriet, möttes han af den frågan, om han “kände skillnaden mellan laboratoriet och köket”. Undervisningen var emellertid så dålig, att Berzelius inom kort föredrog att arbeta på egen hand, utan att fråga om råd, som ingen förmådde gifva. Professorn i kemi Afzelius förklarade också, att Berzelius ej förtjänade att admitteras, ehuru Afzelius icke ville hindra examen, i fall öfriga examinatorer ej hade något däremot, men vägrade att presidera för hans disputation 1800, hvars ämne var en undersökning af sammansättningen af vattnet i Medevi hälsobrunn. Berzelius hade nämligen redan beträdt den praktiska läkarebanan och biträdt lifmedikus Hedin såsom underläkare vid Medevi. Äfven vetenskapsakademien hade i början icke heller skarpare blick för hans storhet än att den återsände hans afhandling rörande analysen af Porlavattnet äfvensom andra uppsatser, hvilka Berzelius måste publicera dels i tyska journaler, dels i de “Afhandlingar i fysik, kemi och mineralogi”, hvilka utgåfvos af honom själf tillsammans med den så förtjänstfulla framstående geologen och mineralogen Wilhelm Hisinger, född 1766, död 1852.
Vid blott 28 års ålder utnämndes Berzelius till professor i medicin och farmaci vid carolinska institutet och arbetade i egenskap af lärare vid denna medicinska läroanstalt med kraft och ifver för att höja den vetenskapliga undervisningen därstädes, och förläna densamma den strängt naturvetenskapliga metod, utan hvilken den icke leder till verkligt framåtskridande. Då hån härvid äfven yrkade på en själfständig ställning åt institutet såsom medicinskt läroverk, förmådde han dock icke göra sina åsikter gällande gent emot den våldsamma agitation, som sattes i gång af Hwasser och som med sin larmande polemik öfverröstade allt sundt förnuft. År 1808 öppnade vetenskapsakademien sina portar för Berzelius, och tio år därefter blef han dess ständige sekreterare, en befattning, under hvilken han från 1821 utgaf sina ypperliga kritiska årsberättelser i kemien, hvarmed han forsatte till sin död den 7 augusti 1848.
För att rätt förstå Berzelius’ stora betydelse för kemien, detta äkta barn af vårt århundrade, till hvars utveckling han så mäktigt bidragit, torde några drag af denna vetenskaps ståndpunkt och omfattning samt dess beröringspunkter med vissa delar af fysiken vid tiden för Berzelius’ uppträdande böra i korthet anföras.
Under nittonde århundradets första årtionden funnos i Europa ännu personer,
