stånd, med lack, men en kanonkula slet alldeles i hans närhet bort hufvudet på den midshipman han sände ned i kajutan för att hämta lacket, och ett nytt bud måste för den skull sändas. Vapenhvilan kom emellertid till stånd och förvandlades kort därefter till fred, då underrättelse ingick om kejsar Pauls timade frånfälle, och hela det nordiska sjöförbundet upplöstes, hvarigenom all fara för Englands herravälde till sjös upphörde.
Irlands "union” med England, som den 1 januari 1801 trädde i kraft, gaf emellertid anledning till Pitts afgång ur den engelska ministären, ity att han icke kunde förmå den inskränkte och slutligen sinnessvage konungen Georg 1II att gifva sitt bifall till de irländska “katolikernas emancipation”, d. v. s. tilldela dem de politiska rättigheter, Pitt lofvat dem till ersättning för det särskilda irländska parlamentets upphäfvande, och i Pitts ställe öfvertog underhusets talman Addington regeringen. Under inflytande af den fredslängtan, som efter de mångåriga krigen och koalitionens stora motgångar på kontinenten för tillfället gjorde sig gällande i England, visade sig den nye premierministern benägen för underhandlingar med Frankrike, och sedan detta förlorat Egypten, som återeröfrades af engelsmännen, kunde slutligen freden i Amiens 1802 undertecknas. Betecknande är det sätt, hvarpå förste konsulns utrikesminister Talleyrand för sin herre tillkännagaf denna underrättelse, som Bonaparte väntade med största otålighet. Först talade han nämligen om åtskilliga andra angelägenheter och sade till sist helt likgiltigt: “Det var sannt! Freden i Amiens är undertecknad”. Bonaparte rusade upp och öfverhopade Talleyrand med förebråelser för att han icke genast meddelat honom denna viktiga händelse; men Talleyrand svarade endast: “Jag föredrog att först tala med er om mindre viktiga angelägenheter; då ni är lycklig, är ni icke tillgänglig.”
Freden i Amiens utmärker höjdpunkten af konsulatets lycka, och med full rätt kunde Bonaparte i sin berättelse af den 22 november 1801 säga: “Med ljuv tillfredsställelse framlägger regeringen för nationen bilden af Frankrikes belägenhet under det förflutna året. Inåt och utåt har allting erhållit ett nytt utseende, och hvart man än vänder sina blickar, öppnar sig en vidsträckt utsikt till hopp och lycka.”
Det skulle emellertid icke dröja länge, innan denna utsikt förändrade sig.
Den 24 december 1800 skulle förste konsuln på aftonen åka till operan för att åhöra första uppförandet af Haydns oratorium “Skapelsen”. Då hans vagn körde genom den trånga gatan Saint Nicaise, exploderade omedelbart bakom dragonerna en helvetesmaskin, som skulle ha sönderslitit honom själf och hela hans omgifning, om icke kusken redan vändt om närmaste hörn. Af luftskakningen krossades emellertid vagnsrutorna, de närbelägna husens framsidor skadades mycket, och på gatstenarne lågo många personer döda eller sårade. Bonaparte fortsatte emellertid sin färd till operan, där han dock icke stannade lång stund. Vid sin återkomst till Tuilerierna lät han genast kalla polisministern Fouché, för hvilken han gjorde jakobinerna och skräckväldet gamla anhängare ansvarige för hvad som skett. Fouché var visserligen bättre underrättad och invände, att brottet begåtts af emigrerade rojalisters agenter, som blifvit legda därtill af en före detta chouananförare från Vendée, mjölnaren George Cadoudal, känd för sin brinnande tillgifvenhet till det fördrifna kungliga