nen”, eller metoden att använda syret till läkemedel, och de strax därefter uppdykande sträfvandena att använda syrgas äfven för etiologien, d. v. s. läran om sjukdomarnes och i synnerhet febrarnes uppkomstorsaker.
En ojämförligt större betydelse än dessa teorier erhöll däremot homöopatien, som till upphofsman har läkaren Samuel Hahnemann (1755—1843) från Meissen. I Cullens lära om läkemedlen trodde han sig ha läst om, att bruket af chinabark framkallade symptom, som liknade fråssans. Hahnemann kom på detta sätt till den föreställningen, att i denna likhet mellan sjukdomens symptom och verkningarna af dess bekanta läkemedel måste grunden sökas till läkemedlets botande verkan, och nu började han anställa försök på sin egen person och på sina bekanta, äfvensom på en mängd sjuka. Resultatet af dessa försök trodde han sig kunna samman fatta i de båda berömda axiomen: 1. Similia similibus curantur, d. v. s. mot en sjukdom visa sig de medikament i synnerhet verksamma, hvilka hos friska individer förmå framkalla sjukdomens symptom ; och 2. mindre doser af läkemedel verka kraftigare botande än stora. Med hänsyn till sin läras förra del kallade han sitt förfarande “homöopati”, och öfverdref sedermera dess senare del på det orimligaste, liksom han äfven om de kroniska sjukdomarna uppställde de äfventyrligaste teorier. Sina medikament ansåg han slutligen ännu i decillionfaldig utspädning för verksamma. Ur det möjligast kraftiga spritextraktet af det medel, som skulle användas, d. v. s. af dess urtinktur utspäddes två droppar med 98 droppar sprit, och af denna lösning utspäddes ytterligare en droppe med 99 droppar sprit, under stark omskakning, och detta upprepades ända till 30 gånger.
För att åskådliggöra betydelsen af detta homöopatiska förfaringssätt på ett riktigt slående sätt må följande anekdot om skalden Heinrich Heine anföras. På hemvägen från en till södra Frankrike företagen resa träffade den berömde skalden med sin hustru i Lyon tillsammans med en sin vän, en tysk violinist, som gaf honom en stor lyonerkorf med begäran att öfverbringa den läckra korfven till en gemensam bekant, en homöopatisk läkare i Paris. Heine lofvade uträtta uppdraget och anförtrodde den dyrbara läckerbiten i sin hustrus vård. Men vägen var lång och postdiligensen rullade framåt i så sakta mak, att aptiten småningom inställde sig och skalden började betrakta korfven med mycket prosaiska blickar. Plotsligen frågade hans hustru: “Skulle vi icke kunna smaka på korfven.” “Låtom oss smaka”, svarade utan vidare hennes man. De smakade båda två, och därmed var första steget taget till korfvens tillintetgörelse, och mil efter mil minskades. dess förut så ståtliga längd. Ankommen till Paris vågade Heine icke till läkaren sända återstoden, som efter den långa resan visserligen ännu förslog till en frukost, men å andra sidan kunde han icke heller förmå sig till att icke det minsta låtsa om vännens uppdrag. Med ens fick han ett präktigt infall. Han tog en rakknif, skar en riktigt fin, idealiskt tunn, nästan osynlig skifva af korfven, lade in den i ett ark skrifpapper och stoppade den i ett kuvert med en biljett, i hvilken han skref: “Af era vetenskapliga undersökningar framgår, att milliondelen af en viss substans åstadkommer de största framgångar. Jag ber er för den skull härmed vänligast mottaga milliondelen af en lyonkorf, som lämnats mig för er räkning. Om homöopatien är en sanning, skulle denna lilla del hos er göra samma verkan som hela korfven.”
Historien förmäler icke, hvad den homöopatiske läkaren fann för verkningar af korfskifvan, men huru litet vetenskaplig Hahnemanns homöopati än var, så
