hälsades den till och med af framstående läkare med entusiasm, och snart gingo hans lärjungar längre än mästaren själf. De allra vidrigaste ämnen höllo åter sitt intåg på apoteken såsom universalmedel mot hvarjehanda sjukdomar. I synnerhet gjorde sig amerikanen Hering i New York till målsman för denna snygga medicin.
Äfven den gamla paracelsiska läran om “signaturerna” upplifvades af Johan Gottfried Rademacher, som gjorde ett försök att gruppera sjukdomarne efter de i dem verksamma läkemedel. Han skilde därvid mellan universalmedel, hvilka i likhet med salpeter, järn och koppar motsvarade universalsjukdomar, och organläkemedel, som skulle användas mot rubbningar i särskilda organ. När ett dylikt medel skulle användas, bestämdes af likheten mellan medlets färg och den sjukes ansiktsfärg, men läkaren måste gå försöksvis till väga och söka utfinna det rätta läkemedlet.
Den i Tyskland grasserande naturfilosofien var icke heller utan inflytande på medicinen och bidrog icke litet att föra densamma på afvägar, och på den vetenskapliga patologiens område anställde en af dess afläggare, den s. k. naturhistoriska eller parasitära läran, under en tid betänklig förvirring, ehuru denna lära dock visar ett visst närmande till en sundare, strängt vetenskaplig uppfattning och många af dess idéer faktiskt, om icke helt och hållet, så likväl i sitt frö motsvara moderna åsikter. Denna skola uppfattade nämligen hela sjukdomsprocessen såsom något för sig bestående, åtskildt från den öfriga mänskliga organismen, och antog, alldeles som äldre auktoriteter, en Paracelsus och van Helmont, att sjukdom vore ett särskildt slags lif, ett i organismen inympadt tillstånd, ett parasitväsen, hvars tillvaro vore tänkbar äfven utanför människokroppen. Som man ser, förebådade dylika åsikter dunkelt de upptäckter, som under århundradets senare del verkligen visade, att en mängd sjukdomstillstånd har sitt upphof i för människo- och djurorganismen främmande väsen, hvilka innästla sig i densamma och därstädes genom sin förökelse och sina lifsförlopp framkalla sjukdom. Men andra läkare gingo längre och betecknade sjukdomen såsom urartande, såsom återfall i ett djuriskt tillstånd, och många sökte efter naturhistoriska principer indela de olika sjukdomsåkommorna i bestämda klasser, familjer, ordningar, släkten och arter och sålunda skapa en analogi med öfriga naturkroppar. I denna grupp af läkare spelade den framstående klinikern i Berlin, den berömde Virchows företrädare, Johann Lucas Schönlein (1793—1864) en ledande roll, men öfvergaf sedermera denna riktning för de äkta naturvetenskapliga undersökningsmetoderna vid sjuksängen.
Om Tyskland sålunda var den mark, där allt detta teoretiserande ofog stod i sitt högsta flor och framkallade de sällsammaste läkedomsförfaranden med alnslånga recept och ett apoteksväsen, hvars sällsamhet och mångfald påminde om medeltidens mörkaste perioder, så förskonades icke heller andra länder, ehuru åskådningarna i dem icke voro lika excentriska och allt sinne för ett moderatare, fysiologiskt betraktelsesätt icke alldeles försvunnit hos stora grupper af praktiserande läkare. En vändning till det bättre utgick sålunda från Frankrike, ehuru äfven här en omväg beträddes af Francois Victor Broussais (1772—1838), professor vid Val de Grâces militärhospital. Han gick tillbaka till Bichats åsikter och de vitalistiska föreställningarna och tänkte sig lifskraften såsom själfva drifhjulet i alla lifsyttringar från organismen, men för hvars fysikaliska och kemiska egenskaper, förmåga att sammandraga sig o. s. v., vissa retningar, såsom värme
