Bland engelska läkare beskref Richard Bright i London den efter honom uppkallade njursjukdomen, och Thomas Addison skildrade 1856 för första gången den sjukdom i binjurarne, som bär hans namn. Under århundradets första hälft var Maurizio Bufalini den mest framstående italienska patologen. Läkemedelskatten ökades också betydligt. Redan 1805 framställde apotekaren Friedrich Wilhelm Adam Sertärner (1783—1841) morfinet ur opium, men offentliggjorde först 1817 denna upptäckt, och slag i slag framställdes därefter stryknin 1818, chinin 1820 och atropin 1830. Metoden att inspruta läkemedel under huden inleddes af Alexander Wood i Edinburgh och Charles Gabriel Pravaz, som konstruerade en härtill enkom afsedd spruta med lång nålformig pip. Slutligen må äfven nämnas, att kallvattensmetoden började tillämpas af Vincenz Priessnitz (1790—1851) i Gräfenberg i österrikiska Schlesien. Priessnitz var dock icke läkare, utan rätt och slätt en bonde, som i sin ungdom hvarken kunde läsa eller skrifva, men den framgång han hade med sin kurmetod fäste läkarnes uppmärksamhet på densamma, och sedan dess åtnjuter den stadgadt anseende inom medicinen.
Äfven på kirurgiens område glänsa många framstående namn på skickliga operatörer och snillrika banbrytare, i synnerhet i Frankrike, där i första rummet den om krigskirurgien så högt förtjänte Jean Dominique Larrey (1766—1842) märkes. Larrey var Napoleons öfverfältkirurg under 25 fälttåg och lika stor och ädel människa som outtröttlig i sin vetenskap. Trots sitt nästan öfvermänskliga arbete under talrika drabbningar och på lasaretten fann han likväl tid till vetenskapliga arbeten, som med full rätt gifvit honom hederstiteln den nyare krigskirurgiens skapare. Mycket berömd är äfven Guillaume Dupuytren (1778-1835) i Paris, lika snillrik operatör som skarpsinnig diagnostiker och i besittning af utomordentliga kunskaper. Dupuytren företog 1812 den första resektionen af underkäken, och var den förste, som i Frankrike underband de stora kärlstammarne. Han opererade på Hôtel Dieu och kallades för den skull af sin nästan lika utmärkte rival och medtäflare Jacques Lisfranc (1790—1846) aldrig annat än “slaktaren vid Seine”, medan Lisfranc i sin ordning af Dupuytren icke nämndes annorlunda än “mördaren vid Charité”.
Bland tyska kirurger uppfann den genialiske operatören i Berlin Karl Ferdinand von Græfe (1787—1840) de s. k. “plastiska operationerna”, d. v. s. konsten att på operativ väg ersätta stympade organ, såsom exempelvis näsan, med andra väfnader ur människokroppen. Störst af alla är emellertid Johann Fredrik Dieffenbach (1794—1847) i Berlin, mästare icke blott i konsten att operera, utan äfven att framställa hvad han upplefvat och erfarit.
Ett betydelsefullt steg framåt tog kirurgien genom införande af narkosen, en af de största och välsignelserikaste upptäckter, som någonsin gjorts för arma lidande människor. Dessförinnan hade alla kirurgiska operationer haft karaktären af grymma ingrepp i organismen, och kirurgi och kirurger hade ansetts stå på ett lägre trappsteg än medicinen och dess utöfvare, som ofta med förnämt förakt sågo ned på “fältskärerna” och deras verksamhet, hvilken betraktades såsom ett rent handtverk.
Ingen underkastade sig heller gärna annat än i yttersta nödfall en operation, som alltid emotsågs med fruktan och bäfvan, och mången stackare dog mindre till följd af själfva operationen än på grund af den ångest han utstått och den