och sarmater, och uttalade den tanken, att de egentlige hellenerna aldrig varit flertalet af Greklands forne invånare; han visade, att Apollo framställdes med dessas, den högre, förnämligare stammens hufvudform, men Herkules, den råa kraftens typ, med den lägres.” På detta sätt tillkom läran om hufvudskålens båda former: den ena lång, oval, “dolikokephalisk”, med betydlig skillnad mellan längd och bredd, eller i medeltal ett förhållande som 1000:750, med lång nacke; den andra åter rund eller något fyrkantig, “brakykephalisk”, med en längd, som till bredden förhåller sig såsom 1000:800 och däröfver, med kort nacke. Till dessa båda former hos själfva hjärnskålen komma två olikheter hos skallens ansiktsdel, som kan vara “ortognatisk”, d. v. s. där profilen närmar sig den lodräta linjen, eller “prognatisk,” med utstående käkar. Den förra ansiktsformen har från äldsta tider tillhört de ädlaste af människosläktets stammar, den senare varit råhetens och vildhetens följeslagare; men hvar och en af dessa ansiktets karaktärer kan vara förenad med den ena eller andra af hjärnskålens båda former, så att fyra grupper uppstå, hvilka äro fördelade öfver jorden.
Äldre försök till folkslagens indelning hade före Anders Retzius gjorts, bland andra af Johann Friedrich Blumenbach (1752—1840), högt förtjänt läkare och naturforskare, professor i Göttingen, hvilken måste betraktas såsom etnologiens grundläggare och som, intagen af tanken på en enda grundform, sökte i hufvudets bildning, i ansiktsdragen, hårets beskaffenhet, färgen, språket, allt i förening, karaktärerna för de raser, han uppställde och som delvis än i dag kvarstå. Anders Retzius’ lära var emellertid ett afgjordt framsteg, enär den i stället för de växlande kännetecken, Blumenbach anlitade, uppställde de varaktigare anatomiskt-fysiologiska karaktärerna. Etnologien har sedan dess gjort betydande framsteg i enskildheter, ändrat och förbättrat mycket, vidgat sin synkrets och tillägnat sig nya områden, men följer ämnu den ledtråd Anders Retzius gifvit henne.
Anders Retzius’ lära om hufvudskålsformerna skulle emellertid också bidraga till att vederlägga ett system, som under århundradets början väckte stort uppseende och förvärfvade sig och ännu bevarar många anhängare samt uppställdes af den s. k. “frenologiens” grundläggare.
Franz Joseph Gall (1758—1828) sysselsatte sig redan såsom student i Wien med hjärnans anatomi och framträdde 1796 för första gången med den åsikten, att hos de särskilda delarne af hjärnan, d. v. s. hos organet för samtliga andliga funktioner, äfven de olika arterna af förstånds- och känselverksamhet måste vara lokalt fördelade. Hvarje särskild yttring af den andliga verksamheten, goda och dåliga drifter, laster och dygder, karaktärsegenskaper, sinnen o. s. v. vore anatomiskt bundna vid en särskild del af hjärnan, hvilken därigenom erhölle en motsvarande starkare utbildning. Enligt Gall skulle detta utpräglade framträdande af en hjärndel göra sig märkbart äfven i hjärnskålens form, och på detta sätt skulle en möjlighet uppstå att lära känna hvarje individs hufvudegenskaper, genom att känna på hans hjärnskål. Gall och hans förnämsta apostel Spurzheim, som var en duktig anatom, uppställde ett helt, tämligen inveckladt system af dylika sinnen och drifter, hvilka alla skulle gifva sig till känna genom motsvarande höjningar eller fördjupningar hos hjärnskålen, och denna lära sysselsatte talrika läkare och lekmän, framför allt i England, där Combe blef en entusiastisk anhängare af densamma, och i norra Amerika, där man till salu utbjöd skallar, på hvilka de särskilda sinnenas plats var grafiskt utritad.
