men afslogs. Flera varma vänner af Platen och kanalen, hvilka med mycken vältalighet uppträdde till Platens försvar, vågade icke påstå, att han icke handlat orätt.
Efter många och långa öfverläggningar beslöt riksdagen emellertid, att det årliga byggnadsbidraget af 300,000 rdr fortfarande skulle utgå till kanalarbetet och ingen ändring företagas i byggnadsplanen; däremot skulle kanaldiskontens oktroj utan ersättning förfalla och kanalkassans skuld på något mer än en million afskrefs. Mot detta beslut reserverade sig Platen och ingick till kongl. maj:t med en protest, däruti han på kanaldirektionens vägnar bönföll, att kongl. maj:t måtte skydda bolaget i dess välfångna privilegier och rättigheter, så vidt det rörde bolagets lagliga rätt till full ersättning för upphörandet af dess diskont. Förgäfves sökte Carl Johan förmå Platen att återtaga protesten och hotade taga sin hand från kanalen, men Platen svarade, att konungen nog skulle besinna sig, innan han med berådt mod plockade bort en af ädelstenarne i sin krona, och fäste intet afseende vid konungens varning: “Akta er, akta er väl, grefve Platen!” Slutet blef, att regeringen ogillade protesten och sanktionerade riksdagens beslut.
Kanalarbetet fortgick sedermera med samma drift som förut, och den 23 sept. 1822 öppnades hela västgötalinjen mellan Vänern och Vettern för trafiken af konungen själf, vid hvilket tillfälle Platen äfven utnämndes till serafimerriddare. Vid de följande riksdagarne väckte anslagen till kanalarbetets fullbordande icke mera så starkt motstånd, och arbetet kunde fortgå utan afbrott, men själf skulle Platen icke få se sitt verk fullbordadt. Han afled nämligen den 6 december 1829; sedan verket likväl blifvit så nära färdigt, att endast de sista slussarne återstodo att öppna. Den 26 september 1832 öppnades slutligen hela kanallinjeri med mycken högtidlighet, och Sveriges “blå band,” eller också “riksdiket,” såsom kanalen kallades af dess motståndare, var färdigt.
De förväntningar Platen fäste vid sitt företag ha icke uppfyllts i den utsträckning han trodde. Om de måhända också torde ha varit något öfverspända, kunde han emellertid i alla händelser icke förutse, att Sverige med tiden i järnvägarne skulle erhålla en mäktig konkurrent med kanalen, som ansenligt sänkt dess betydelse. Ett storverk förblir likväl Platens lifsgärning i alla fall, börjadt som det var under svåra, nästan hopplösa utsikter och genomfördt trots kriser, förluster och missräkningar, som det kräfdes Platens’ hela viljekraft att öfvervinna.
Enligt sin egen begäran erhöll Platen sin graf vid Göta kanal, och vid jordfästningen af hans stoft afsjöngos Tegnérs minnesord:
“Mannen med det fasta sinnet,
med sin romarviljas makt,
tillhör nu allenast minnet,
som vet mera — än det sagt.
Lefvande han aldrig sviktat,
därför död han hvile tryggt
vid de vågor själf han diktat,
på den strand han själf har byggt.”
