sålunda endast Carl XIV Johans ursprungliga motvilja mot hvarje rörelse, som uppstod mot regeringen eller icke leddes af henne; och den misstänksamhet, hvarpå konungen under sina föregående år gifvit så många olyckliga prof, öfvergaf honom icke heller under den senare delen af hans regering. Samma uppbrusande häftighet och öfversvallande svada som utmärkte den kraftfulle mannen, kvarstodo också i oförminskadt mått hos den bedagade åldringen.
I sitt statsråd hade Carl XIV Johan för öfrigt föga eller ingen vägledning. Visserligen voro många af dess medlemmar framstående ämbetsmän, men dels hyllade de alltmer föråldrad konservativ riktning, dels afledo eller afgingo de verkligt framstående förmågorna, och de, som trädde i deras ställe, kunde allt mindre mäta sig med sina företrädare, medan åter de kvarsittande statsråden stelnat i de gamla formerna, såsom den gamle excellensen, grefve Matthias Rosenblad, hvilken var statsråd från 1809 till 1840 och från 1829 länge, med obrutna krafter och fullkomligt känslolös för de allt mera skoningslösa angreppen från den liberala tidningspressen, förvaltade justitieministerns ämbete, till dess han äntligen vid 82 års ålder tvangs att afgå; tjänare åt fyra konungar, “aldrig i vägen, men aldrig heller ur vägen,” i hela sitt väsen en “märkvärdig förening af hätskhet i hans fula uttrycksfulla drag samt den kristliga undergifvenhet och ödmjukhet, som han liksom till parad framställde,” påminnande om fru Staëls uttryck om storinkvisitorn i Schillers Don Carlos, att det var en, som “döden glömt skörda.” Någon ändring i den “reserverade hållning gent emot reformkraf, som städse varit utmärkande för Carl XIV Johans regering,” lät sålunda icke förmärka sig, konseljens ledamöter visade en allt större undfallenhet för konungens önskningar och vilja, som slutligen antingen gjorde dem till blotta “ja-herrar” eller förmådde dem att anse all rättfärdighet uppfylld, sedan de i frågor, i hvilkas deras åsikter afveko från konungens, bakom sin reservationsrätt sökt sitt värn mot anmärkningar. “Man tyckte sig finna sådant förkunnadt såsom ett slags halfofficiell doktrin,” säger Geijer. “Man tyckte sig finna grundsatsen af allena-styrandet alltför utsträckt, hvilket äfven i mindre viktiga angelägenheter gaf förhållandet till representationen ett slags udd af personlighet, som lämnade sår. Man tyckte sig finna ett alltför mäktigt sidoinflytande, som allt mer försvagade konseljens eget, och man ogillade, att den utan synbara tecken till oro underkastade sig detsamma.”
Under sina första år i Sverige skulle Carl XIV Johan lära sig svenska språket, och kanslirådet Wallmark hade erhållit förtroendet att bli hans lärare. Men upptagen af de trägna göromål, som vid denna tid hopade sig, hade dåvarande kronprinsen aldrig tid att taga lektioner af Wallmark, hvars uppdrag sålunda blef en fullständig sinekur. Sedermera blef det för konungen för sent att lära hvad kronprinsen nödgats försumma, och denna oförmåga att fullt förstå sitt nya fosterlands språk bidrog i väsentlig mån att hindra Carl XIV Johan från att intränga i de svenska lagarnes, inrättningarnas och sedernas anda och uppfatta sitt folks skaplynne.
Denna olyckliga omständighet gjorde, att konungen måste omgifva sig med personer, hvilka, fullt förtrogna med det franska språket, skulle tjänstgöra såsom tolkar mellan honom och hans folk. Att härvid mycket tolkades i en åtminstone ensidig riktning, berodde på dessa mellanhänders samhällsställning, som gjorde dem afvogt sinnade mot alla rörelser, som på något sätt voro ägnade att rubba det