mot gunstlingens personlighet, så vidt det angick hans moraliska egenskaper, äfvensom man aldrig sökte på honom kasta någon skugga af löjlighet. Därtill lämnade han ej heller något ämne, ty ingen har någonsin visat en mera fullkomlig, en mera fin takt än han, att midt uti en efter vårt lands skala nästan furstlig representation undvika hvarje stötande drag af ostentation. Detsamma röjdes i hans hela väsen, som var enkelt och anspråkslöst, fullt af välvilja och af artighet, men utan fjäsk mot höga och låga, alltid med bibehållen värdighet.”
Under konungens sista sjukdom satt grefve Brahe dag och natt vid hans sida, utan att unna sig välbehöflig hvila. Med brutna krafter och nedtryckt af sin djupa sorg öfver den kunglige vännens hädangång, uppfyllde han likväl de plikter hans höga militärbefäl ålade honom och satte sig vid trohetsedåens afläggande till den nye monarken till häst för att själf anföra lifgardet till häst, hvars befälhafvare han var. “Rörande var det att se”, skrifver Trolle-Wachtmeister, “huru han där satt, till utseendet ett lik och med möda förmående att hålla sig kvar på hästen.” Såsom riksmarskalk fungerade han i det kungliga paradlikrummet och under begrafningsakten, “nästan hvarje sekund framstötande ett slags skrik, som han kallade hosta för att det skulle något namn ha, men som lät helt annorlunda och i synnerhet ljöd hemskt då det afbröt tystnaden i likrummet eller gaf eko i kyrkan”. När några månader efter Carl XIV:s död 1844
“riksmarskalken följt sin kung i grafven”,
skref Trolle-Wachtmeister: “Utom Crusenstolpe lämnade han, så vidt jag vet, ingen ovän efter sig. Med välvilja och redlighet kommer man ändå långt här i världen, äfven när för öfrigt medelmåttan blifvit ens lott. Så var det med Brahe.”
Men alla, som hade Carl XIV Johans öra, voro icke lika upphöjda personligheter som grefve Brahe, och i striden mot oppositionen samt framför allt mot den liberala pressen gjorde sig personer gällande, hvilka endast komprometterade regeringen, såsom fallet var med polismästaren i Stockholm Clas Ulrik Nerman, till hvilken justitiekanslersämbetet, som med sådan heder och sådant anseende en gång varit anförtrodt åt grefve Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister, i juni 1838 sjönk. De lika förvända som förhatliga åtgärder, hvilka från regeringens sida vidtogos mot det fria ordet och den del af pressen, som vågade framhålla bristerna och yrka på deras aflägsnande, måste också i stället för att kväfva det allt mera tilltagande missnöjet endast ytterligare utbreda och stegra detsamma. Och detta skedde just som pressen vid början af den senare delen af Carl XIV Johans regering plötsligen erhållit ett nytt organ, som skaffade den ett inflytande och ett välde, som med ens gjorde den till en verklig tredje statsmakt.
En man uppträdde nämligen, som, i sällsynt grad utrustad för tidningsmannens
kall, var i besittning af rika naturgåfvor, ett skarpt och kvickt förstånd, stor
lätthet att i tal och skrift uttrycka sina tankar, en aldrig svikande arbetsdrift, god
samhällsställning, själfständig förmögenhet, grundlig, och omfattande bildning,
vidsträckt och klar blick, sällsynt oförskräckthet och, där sådant behöfdes,
oförbehållsam hänsynslöshet; en man, som aldrig förlorade sitt mål ur sikte och
skickligt förstod att finna och använda medlen till att nå det, som aldrig under
smädelser, motgångar och ens de hätskaste anfall förlorade modet i sin strid för
konstitutionell, medborgerlig och ekonomisk frihet och, själf en föresyn i
humanitet och välvilja mot dem, hvilka stodo i beroende af honom, också modigt antog
sig de smås och förtrycktas sak, på samma gång han såsom verklig mecenat upp-
